En skarpsynt läsare finner begreppet intellektuell illojalitet, som jag har använt, motsägelsefullt. Det låter enligt honom som en självmotsägelse. Jag kan delvis instämma, beroende på hur man hanterar begreppet, vad man ger det för klargörande innebörd.
Man skulle förstås kunna hävda att en "sann" intellektuell per definition är illojal i sitt tänkande gentemot makten och härskande föreställningar. Det blir då något av en tautologi att hänga på "illojal".
När jag fortfarande var verksam inom högskolevärlden fann jag anledning skilja mellan akademiker och intellektuella. Man kan vara det första, utan att vara det andra, och tvärtom.
Akademiker befriade från kritisk, intellektuell reflektion, icke ovanligt måste tillfogas, utgör de pipor som makten blåser igenom. Myrdals uttryck.
Det var för övrigt min text om honom, med anledning av filmen I väntan på Jan Myrdals död, som framkallade läsarens invändningar.
En lustigkurre som "polisprofessorn", som han brukar kallas av SVT, Leif GW Persson får hållas för att han kan anses politiskt ofarlig. Om än bitsk och rappkäftad. Annars vore det stopp för hans del. Som det blev för Myrdal, i de statsbärande medierna. Och inte bara där.
Man försökte göra honom, fritänkaren som till och med medverkade i en brunsmetad avis, till en persona non grata och, den numera identitetspolitiskt inriktade, "vänstern" hängde på. Clarté och andra.
När jag var visiting professor vid Harvard Business School i Boston, umgicks jag med idén att försöka få kontakt med den internationellt kände språkforskaren Noam Chomsky vid prestigefyllda MIT i samma stad.
Genom decennierna har denne i offentligheten, genom böcker, artiklar och föredrag, varit oförblommerat kritisk mot USA:s aggressiva, imperialistiska utrikespolitik. Men ändå "fått" hållas.
Inga repressalier, vad jag vet. Anställningen vid MIT har han behållit. Det har förundrat en och annan.
Begreppet repressiv tolerans, som jag härleder till studentrevoltens guru Herbert Marcuse, kan appliceras på honom. Systemet tillåter att åtminstone en är öppet kritisk mot det, legitimitetsförlänande.
Ingen konspirationsteori, nota bene, jag talar om en systembevarande funktion. Och det framkallar ingen folklig opposition, vilket makten anar: man är blott en ropande röst i öknen.
I den bok jag just nu skriver, arbetsnamn Infall, diskuterar jag begreppet intellektuell illojalitet, kanske bättre säga tankens illojalitet, utifrån exemplet Hannah Arendt.
Hon som i sitt tänkande inspirerades av den, åtminstone ett tag, nazismittade Martin Heidegger i Freiburg. Vägrade svika sitt uppdrag: som intellektuell. Trots mer eller mindre våldsamma försök att tysta henne. Särskilt efter Den banala ondskan.
Bild: Wikipedia
Huvudet på spiken som vanligt Lasse. Vi lägger båda nåt djupare och större i ordet intellektuell, än vad som verkar vara förekommande i ordböcker. Jag kanske går för långt i min tolkning av ordet... Sedan kan man ju problematisera ordet illojal i detta sammanhang också. Tyvärr uppfattas kritik och ifrågasättande, specielli i vårt land, som just illojalt. Men tänk om det som uppfattas som illojalt i själva verket är den högsta formen av lojalitet? Jag minns ett Tv-program som i svensk TV kallades Elake kocken. Jag förstod aldrig det, för programledaren var kritisk hård och krävande men ville verkligen få restaurangerna han jobbade med på fötter igen. Den engelska titeln var Ramsay's Kitchen Nightmares, inget om nån elak kock där... Bland intellektuella i historien är Lev Tolstoj min favorit. Någon sa om Tolstoj: Men för vem tog han av sig hatten? Innan Ryssland? Inför Gud? Nej, gubben blev bara lite varm ...
SvaraRaderaDem jag, med något enstaka undantag, hade som kolleger på högskolan var inga intellektuella, snarare klerker, skulle jag säga.
SvaraRadera