Noterar utan att det engagerar

I bilen på väg upp från Lisch till Gefle kommer vi, i skrivande stund av en smula oklar anledning,

att tala om litteraturvetaren Knut Ahnlund. En gång högst ärad ledamot av kungliga Svenska Akademien, men lämnade densamma i protest mot att Jelinek tilldelades Nobelpriset. 

Har jag för mig.  

Jag nämner, elakt småmysande, hans våldsamma, verbala angrepp på dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahl. Hur han frustande av förakt avfärdade den senare som en uppblåst ordvrängare utan intellektuell substans. 

Det kunde se ut som om substans fanns i Engdahls texter. Men bara yta. En uppfriskande salva, må jag säga. Ahnlund föreföll ha laddat för den länge, retat sig ordentligt på den på piedestal uppställde. 

Väl hemkomna söker jag på nätet efter utskåpandet för att kunna återge det ordagrant. Men lyckas inte finna det. Kanske bortraderat? Inget får riskera föra associationen till Strindbergsfejden och liknande. Akademins ankdamm må fredas från hätska personangrepp.

Ahnlund bodde, jag vet inte hur länge, i Spanien. Även under den blodtörstige diktator som bedrev krig mot sitt eget folk. Något förvånande, skulle närmare vilja veta varför Ahnlund valde just Spanien. Någon diktatorkramare var han mig veterligen icke. 

Jag börjar söka även om detta på nätet. Varför val av land, han tillhörde ju inte skattesmitarnas rödnästa skara på Solkusten. Men släpper det ganska snart. 

Kan det vara åldern? Mycket kan ju skyllas på den (eller på klimatet). Och jag har, genom Guds försyn och min livmedikus på UAS, fått vara med ett bra tag. Jag märker på mig själv att jag blir alltmer förströdd. Om nu det är den träffande benämningen på vad Ekstrand känner. 

Letargisk, föreslår min närstående. Tja, kanske. Men "letargisk" låter betydligt tyngre än "förströdd". Det senare signalerar mer ett aktivt "välja bort". Och det tycker jag bättre fångar min aktuella, existentiella och samhälleliga, belägenhet.

Jag noterar genom att lyfta på ögonlocket olika saker som pågår, men de engagerar mig inte. Jaha, där skriver Ivar Arpi på Rak höger något om pensionsförskingraren, godsherren Göran Persson. Borde jag läsa det? Äh, det får vara.

"Följa med" i samhällsdebatten? Varför då? Och vilken samhällsdebatt värd namnet för övrigt? Den värdegrunds- och identitetspolitiskt styrda? DN med Wolodarski, AB med Lindberg. Usch, och åter usch. Mediefabrikernas samtyckesproduktion* struntar jag i.

Känslan finns också att det är som om jag hört allt förut. Intet nytt under solen. Allt går att förutsäga, alla är förutsägbara. Typ GW Persson i Fyrans morgon-tv. Förlåt alla hängivna GW-fans.

Och så Ring så kommer jag. Linslusen, den påfrestande åsiktsmaskinen Greider. I say no more.

Klart jag kan sakna att triggas igång. Bli uppretad. Provocerad. Upplivad. Det energigivande. Men mycket sällan. Om ens någon gång. 

Kanske går förströddheten över. Det visar sig. Imorgon en ny dag. Sägs det. 

*Manufacturing Consent, The Political Economy of the Mass Media, av Edward S. Herman och Noam Chomsky.

Foto: En gång i Malmö.