Mönstersamhället som försvann

Sandviken grundades år 1862 i samband med att det som sedermera skulle bli järnverket Sandvik AB började anläggas. Wikipedia

Vännen S-E i Sandviken, tillika en utomordentlig stilist, skickar mig ett mejl om söndagsmorgonen denna frusna maj som starkt berör mig. Hälsan haltar hos honom och hans hustru. Åldern tar ut sin rätt. "Gammeln" säger de i Sandviken. En aldrig välkomnad gäst.

Mejlet innehåller en träffsäker lägesbeskrivning av den lilla stad i skuggan av Verket där jag växte upp. På både gott och ont. En trygg och säker uppväxt. Men en själsligt påfrestande, disciplinerande bruksatmosfär. Myntet har två sidor.

Allt är förändrat, förskingrat och borta. Those were the days and we thought they´d never end. Ingen kunde förutspå att det skulle bli så illa, staden symboliskt uttryckt börja sjunka.  

Verkets grundare, Konsul Göransson, drömde i utopisten Robert Owens efterföljd om att skapa ett konfliktfritt mönstersamhälle. Om man betraktar en karta över hur Bruket en gång såg ut, morfar och mormor bodde där, kan åtminstone inte jag låta bli att spontant tänka: samhällsläger. 

Överskådligt och lättstyrt, makten övervakar sina livegna undersåtar i bostäder tillhörande Verket. Göransson var sannerligen inte nådig som högsta höns. Men det vill inte sandvikarna höra om "välgöraren", stadens gudfader. 

De brukar reta upp sig på mig när jag tar bladet från munnen. Som att svära  i kyrkan. Den kollektiva illusionen, självbedrägeriet om man så vill, vårdas.

Mönstersamhället är borta. Vandrar man omkring i city, inges man ett ödsligt intryck. Som om en evakuering skett. En radikalt förändrad stadsbild sedan min ungdom. Massmigrationen, och Ylva Johanssons tvångslag om att kommunerna måste ta emot migranter, har satt sina spår.

Knark och missbruk. Kriminalitet och otrygghet. Misshandel och rån. Gamla kompisar säger att de vissa tider på dygnet inte vågar gå ut. Som om staden "tagits över" av importerade gangsters. 

S-E känner "alla" och berättar om sandvikare han samtalar med när han rör sig på stan. Hur socialdemokratin inte längre är samma socialdemokrati. Hur "knackigt" människor har det. Det senare gör mig rent förbannad. 

Det är ju så onödigt. Men, samtidigt. Svenskar finner sig ta mig tusan i allt. Usla pensioner. Saltade elräkningar. Astronomiska matpriser. Har det någonsin funnits ett mer mentalt förslavat folk? 

Namnen på dem S-E räknar upp som en gång beträdde Jernvallens gröna matta är mig alla välbekanta. I dagens SIF lirare som jag inte kan uttala namnet på. Flera muslimer, vilket kan utläsas av gester vid inmarsch och när det blir mål.

Laget harvar i det som kallas Ettan Norra. Men som jag anser vara forna division 3. Konkurrenter som Boden och Hammarby TFF. Rödvästarna ljusår från förr. Spelar heller inte på den legendariska arenan utan på en mindre på sidan om.

Jag grips av missmod. Slår på tv:n. Tomas von Brömsen i rutan. Inför sin åttioårsdag. Chosefri och enkel. Människor på gatan i Göteborg intervjuas vad de tycker om honom. En flane: "jag skulle vilja se Albert och Herbert varje år". 

Men herregud! Gör det då. Det gör jag. Varje december. Tradition jag inte tummar på.

Bild: Sandvikenhus