Jag läser på nätet att Lászlo´ Gönczi hastigt gått bort. Jag studsar alltid till när en fyrtiotalist, ännu en i den borttynande skara som jag själv ofrivilligt tillhör, lämnat jordelivet. László var född 1945. Inte många år äldre än undertecknad. Liemannen kryper allt närmare.
Jag minns honom från högskolans värld. En kursdeltagare med förmåga att få fart både på samtalet och ingjuta respekt i föreläsaren ifråga. Man skulle kunna säga eldfängd om honom. Eller passionerad. Naturvetare, fysiker. Humanistiskt lagd.
Aktiv inom miljöpartiet som i begynnelsen var ett annat och roligare parti än under de stelnade Stenevi och Bolund. Kan tänka mig att det blev fart på diskussionen när han stod i talarstolen. Mer en ideologisk än realpolitisk miljöpartist i mina ögon.
Ett störningsmoment för dem vilka makten och taburetterna är viktigare än att stå fast vi idé och ideal. Efter fritänkaren Birger Schlaug en beklämmande partiledning som inte förtjänar nämnas i samma andetag som vingåkersbon. Birger gillar jag högt och rent.
Jag minns också en seminarieliknande sammankomst för ett antal år sedan i Lászlós och sambon Karins hem uppe i de blånande bergens Helsingland. Jag var inbjuden för att tala om medborgarlön.
Inget varmt vatten fanns att tillgå, ett medvetet val från värdparet med hållbarhet som ledstjärna. Porslinet måste diskas kallt. Isch. Den kost det bjöds på var en grön sådan. Inget kött eller liknande ur ett miljöpartistperspektiv förkastligt.
När sammankomsten var över så hängde jag - uppvuxen i Sandviken med fläskkotletter och köttbullar - på i en bil som snabbare än ögat tog tre av oss deltagare till närmaste korvkiosk. Tysta mumsade vi på för fulla muggar. Åh, så gott det smakade!
Lars Gustafsson konstaterade: "Man blir inte mätt när man äter vegetariskt." Så rätt han hade.
László med vildvuxet hår och skägg - tillika retorik - tillhörde den skara människor som gör skillnad och lämnar avtryck. Inte är de många.
Foto: tidningen Syre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar