Kan Federley förlåtas?

I SVT visas en dokumentärserie under rubriken Persona non grata. Först ut klädmakaren och ikonen Gudrun Sjödén som jag skrev om hos lindelof.nu.

Denna gång till rakning centerpartisten Fredrick Federley (född 1978). Tidigare toppolitiker med EU-uppdrag. En ytans politiska broiler, kanske påtänkt som partiledare efter Annie Lööf. Om det inte uppdagats att han idkat ett intimt förhållande med en notorisk pedofil. 

Den senare dömd till ett relativt långt fängelsestraff för sitt vidriga brott. Frigiven efter sex år. När han suttit av tre fjärdedelar av straffet. Den sedvanliga rabatten medgavs pedofilen.

Om jag förstått det rätt så avslöjar sexförbrytaren under kortspel i hemmets lugna vrå för FF, samtidigt dennes åldrade föräldrar, att han suttit inne. Men inte för vad. Bedrägligt, kan man tycka. 

Vid direkt fråga svarar FF att han inte läst rättegångsprotokollen och därigenom inte tagit reda på den otäcka sanningen om den han "dejtat" (hans term). Kanske föredrar han att blunda. 

Kär var han i en man som gav ett både trevligt och intelligent intryck, enligt den förälskade FF. Inte alls så som man föreställer sig en typisk (hur ser en sådan ut?) pedofil. FF misstänker att all massmedial uppmärksamhet gjort den trevlige och intelligente figuren illa. 

Den förre C-politikern förmedlar plötsligt skuldmedvetenhet: genom att han var känd och en offentlig person så hängdes pedofilen oförskyllt ut. 

När förhållandet mellan FF och pedofilen kommer upp på offentlighetens bord startar det som brukar kallas drevet på nätet. Även direkta hot förekommer. På Tempo tisslas och tasslas det bakom föräldrarnas rygg om hur de hemska de är. Ofrivilligt dras de in i smutsen. 

FF går sönder av negativ uppmärksamhet och ruelser (?), skrivs in på Säter efter självmordstankar. 

I programmet flyttstädas det på FF:s adress i Björbo, Dalarna. Huset skall säljas. FF kan inte bo kvar, lämnas inte ifred. Människor spanar från sina bilar på honom.

Programmets huvudfråga, efter vad jag kan förstå: kan han förlåtas? Man skall således komma ihåg att han inte begått något brott själv och måste lagföras. 

Som också "Sveriges bäst betalde journalist", enligt honom själv, Aftonbladets Peter Kadhammar understryker i dokumentären. Inkallad som auktoritet, antar jag. För att oskuldsförklara den stackars jagade Federley?

Det förblir oklart vad FF mer exakt skall förlåtas för. Dåligt omdöme? Att han låtit sig förföras? Att han medvetet dolt saker? Att han anser att en riksdagsman mycket väl kan "dejta" en brottsdömd pedofil?

Förre höjdhopparen Patrik Sjöberg, sexuellt utnyttjad som barn, intervjuas. Han är kompromisslös. Det pedofilen gjort är oförlåtligt. Och det stänker även på FF.

Anders Borgs ex (det verkar ju vara lite hit och dit mellan dem, så när jag skriver detta kanske de är gifta på nytt), den tidigare Army of Lovers-medlemmen Dominika Peczynski, tituleras "PR-strateg". 

Hon "vet", samtidigt som hon serverar vitt vin i dyra kristallglas, att FF inte är någon pedofil om nu någon tror det. Han "tänder sexuellt enbart på snygga karlar". Pedofilen ett dylikt sexobjekt?

Hon råder FF att kasta den tidigare fästmannen "under bussen" och därigenom rädda sig själv och sitt anseende. Han vägrar. Hamnar i ett minst sagt luddigt resonemang om att skilja på gärning och person. 

FF utbildar sig till präst. Han talar gång på gång om nåd. Uppriktigt sagt har jag svårt att följa honom i hans kringelkrokiga resonemang. Vad är det han försöker säga? Att det enda som återstår i hans fall är Guds nåd? Bortom ondsinta människors fördömanden.

Hursomhelst, hans dagar som politiker är över. Fegt nog tackar Annie Lööf nej till att medverka i programmet. Enligt FF har hon ljugit om vad som förekom dem emellan efter att bomben släpptes. Nå, ljuger gör de ju alla, de där yrkespolitikerna. Vad med FF? 

Gud den ende som har rätt att döma, förefaller bli dokumentärens slutsats. Hans dom lär vi aldrig få veta. I slutsekvensen följer vi FF när han helt solo glider ner i bänken i en tom kyrka, med blicken riktad upp mot altartavlan. Framkallas medlidande? Inte hos undertecknad.

Jag kan inte låta bli att tänka August Strindberg: Ave crux spes unica.