Angelus Novus, Walter Benjamin och en skavande samtid

Bara att erkänna. Jag umgås gärna med döda filosofer och författare. Ingen nekrofili inblandad, nota bene. I så fall på ett intellektuellt plan. Äh, varför hymla och reservera mig. Jag talar om livgivande, kvardröjande alster. 

   Den av nazisympatier befläckade Martin Heideggers monumentala "Varat och tiden" ägnar jag en omläsning varje år. Och upptäcker nya saker varje gång. 

   Skimrande pärlor i den täta texten. Hans existensfilosofi förtjänar dessa omläsningar. Sentensernas påminnelse om att vara rädd om det korta och enda livet

   Roligt nog påstod någon hux flux häromdagen att filosofen från Freiburgs universität, som föreläste på ett klassiskt tyskt, manusnära och föga publikfriande, manér så att studenter svimmade av syrebrist, aldrig läste några böcker. Han hade inte tid. Måste tänka. 

   Sant eller eller inte. Kul, hursomhelst. Ännu ett bidrag till den välfyllda, privata kuriosasamlingen.

   

Eftersom vi befinner oss i Berlin, till Bode Museum på Museumsinsel för Paul Klees akvarell "Angelus Novus" från 1920 som har lånats in från Jerusalem. En unik händelse. Konstverket, föreställande en ängel vänd mot det förflutna som förs av en storm mot framtiden, inspirerade Walter Benjamin till hans historiefilosofiska teser. 

   Det sista han skrev. Manuskriptet togs om hand av Hannah Arendt.

   Benjamin tog den 26 september 1940 sitt liv på flykt undan nazisterna. Efter en mödosam klättring, någon atlet var han förvisso icke, över de svårbemästrade Pyrenéerna, från Frankrike till Spanien. I Portbou sattes punkt för hans korta leverne. 

Vi besökte hans grav där. Vackert belägen på en höjd. Och beskådade hotellet där självmordet ägde rum. Egendomlig känsla stå på gatan och titta upp mot fönstren. I vilket rum skedde det?

   Han är inte lätt att läsa, denne Benjamin, det ska gudarna veta. Men den teoretiskt snårige begick den kanske allra bästa boken om Berlin: "Barndom i Berlin kring 1900". 

   Använde minnet och sinnena för att framkalla en doftande, färgstark bild som föder oemotståndlig längtan att återkomma till staden med sin speciella atmosfär.

Min vän publicisten Knut i Upsala delar min oro inför världsläget. Men till skillnad från mig söker han energiskt källor utanför de blågula. De senare är ju fullkomligt omöjliga. Om det så gäller Ukraina eller Gaza. 

   Glöm analys och nyansering. Argumentation och kritiskt tänkande. Ideologi och propaganda är vad som bjuds. Krigshets. Opinionsbildningen är så sanslös att taket lyfter sig.

Mitt platoniska umgänge med de döda är väl en flykt från samtidens skavande. Skulle någon terapeutiskt klok muttra. Liksom jag på olika vägar försöker att fly åldrandet. Krämporna. Höll på att skriva "misären". 

   Jag försöker att mentalt intaga ett kort livsperspektiv. En dag i taget. Hålla hoppets låga vid liv. Fråga mig bara inte vad jag hoppas på. 

FOTNOT. Det kändes som om det var läge att se om Wim Wenders mästerverk "Himmel över Berlin". (Tredje gången för min del.) Det var det!

Fotot på Angelicus Novus: Wikipedia