Böckernas man från Lusasken

Bördig är han från Lusasken. Där en gång Nils Ferlin, född i regionhuvudstaden Karlstad men uppvuxen i Filipstad, kunde iakttagas spankulera omkring på stadens gator, alltid ytterst elegant klädd. 

Nog hör man det på Kristinehamns store son, den typiska värmländskan. En mycket behaglig dialekt, om ni frågar mig. Till skillnad från hur det snackas på andra håll i landet. Ingen landsända nämnd, ingen glömd. 

Men inte behöver man åka långt från Gefle för att förskräckas över ett fult idiom. Om man säger så. Nej, jag syftar inte på daaalmålet. Inte ens den bredaste versionen som får fönsterrutor att skallra. Heller inte på uppländskan. Gissa på!

Jag hade en moster inflyttad till idylliska Storfors, vanvördigt utskrivet utan de annars obligatoriska prickarna över sista o:et, som hävdade att utmärkande för värmlänningar är att de är driftiga, företagsamma. 

Vad jag imponerats av hos Conny, förutom driftigheten, är hans bekymmerslöshet. Hans upprepade mantra, övertygat och lugnande: det ordnar sig. En vardagsfilosofisk hållning fjärran min neurotiskt ängsliga.

I Gefles centrum drev han ett av Sveriges största antikvariat, sett till antalet titlar och golvyta. Kvaliteten icke att förglömma, nej - sanna mina ord. En fröjd att oplanerat smita dit in från världens larm och oro. 

Och så plötsligt befinna sig i böckernas förtrollande, gränslösa bildningsvärld.  

En trappa ned förvarades de verkliga dyrgriparna, inlåsta i ett glasskåp. En gång avslöjade Conny att vi var in alles två i Gefle som frågade efter böcker av Vilhelm Ekelund. Den sällsynt begåvade dramaturgen Joakim, tyvärr bortgången alltför ung, på Folkteatern och så jag. 

Så småningom kom vi att samarbeta om ett jädrans spännande projekt betitlat Förrådet på samma teater, med den uppburne Peter Oskarsson i ledningen, inspirerat av Kulturbrauerei i Östberlin. Själ söker själ. Att när mörkret falla över samtidens hav sammanstråla.

Samma skåp där nere under jorden, en händelse som såg ut som en tanke, tjänade också som ett giftdito, åtminstone som jag minns det. Av Conny köpte jag till ett rimligt pris en eftertraktad samling RAF-dokument (utgivna, har jag för mig, av Bo Cavefors). 

Inlåsta där i skåpet.

Dokument som alla borde läsa, det vill säga alla de som snabbt, okunniga om bakgrunden, avfärdar stadsgerillan Rote Armee Fraktion som kallblodiga terrorister och inget annat. Dokumenten tillhandahåller en politisk analys att förhålla sig till och kritiskt diskutera. [1]

Conny blev inte rik, mätt i pengar, på sin kulturpolitiska gärning. Till skillnad från den välbeställde bokhandlare i samma stad som gick under benämningen "Den antiintellektuella bokhandlaren" (låter nästan som en titel hos Piraten). 

Han sökte jobbet som chef på Stadsbiblioteket och fick det. Från entreprenör till kommunalanställd. För pensionens skull, som han uppgav för mig. Mycket omtyckt som chef, därför, med all respekt, stavat utan ä.

Numera senior, flitigt cyklande med hjälm på skulten efter att ha cyklat omkull och rejält skadat sig. Jag morsar ibland på honom på stan. Antikvariatet har återuppstått, dock i ett betydligt mindre format, på ett annat, mindre centralt ställe i Gefle. 

Jag måste uppsöka det någon gång. Nyfiken på om han behållit glasskåpet. RAF-dokumenten förvaras, selbstverständlich ordentligt lästa, hos mig. Utan giftskåp.

[1] Ulrike Meinhof, en av de ledande inom RAF,  ägnade jag boken Gravspegel: Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (2007).