I Sydsvenskan 5 juni ramlar jag över en jädrans bitsk artikel, det osar svavel om raderna, av tidningens kulturredaktör Rakel Chukri, rubricerad "Min mormor lagade inte god mat - och det är jag glad för".
Chukri härstammar från assyrier, hennes mormor avled 93 år gammal i Tyskland efter att ha emigrerat från Turkiet. Inte hade krutgumman tid, med åtta barn och ständigt fullt med folk i huset, hålla på med krävande matlagning!
Filmen Nonna, som jag också sett, lyfts fram i artikeln, rullen verklighetsbaserad, en modern och mormor djupt sörjande man startar en restaurang i New York och de fyra kockarna är samtliga äldre, italienska kvinnor (""storbystade", inflikar Chukri).
Restaurangen blir en huge succé. Gästerna strömmar till.
Chukri spyr galla över filmen och ägaren som hon dömer ut som "mansbebies" och uppmanar att växa upp. Hon fördömer samtidigt en trend, som åtminstone inte jag uppmärksammat, att den klassiska mormodern och farmodern är inne igen.
Den traditionella och konventionella bestemor som oreserverat älskar, tar hand om och enbart lever för sina barnbarn. Självuppoffrande, för inget är så viktigt som de.
Fy sjutton, menar Chukri. Inte fasen ska man som äldre kvinna nöja sig med blott den förminskande identiteten, farmoderns eller mormoderns! Inte kasta bort sitt återstående liv på barnbarn. Man får avsky de små liven, vad de ställer till med genom att komma till världen.
Tydligen har en norsk författarinna skrivit en hädisk bok om det. Tillåtelsen att inte sätta sina barnbarn i första rummet och på piedestal, dyrka dem bara för att de råkar finnas.
Hon har, också, noterat en trend bland yngre kvinnor i Sverige att söka sig mot 50-talets stereotypa könsroller, vilja efterapa dem. Deras mödrar förväntas att lojalt hänga på, backa upp regressionens projekt.
Jag minns, som vore det igår, min egen mormor Elin. Innan jag hunnit fylla tio, gick hon bort i kräfta. Jag minns henne som ljusomstrålad - och jag älskade att vara i hennes närhet. När min mamma stod i Konsumbutiken. Sträng var mormor, samtidigt så hjärtinnerligt rar mot gossen.
Min morfar Alfred kunde inte ens koka ägg, när han lämnades ensam i Pensionärshemmets enrummare. Mormor hade servat honom, skulle väl Chukri hånfullt inflika, passat upp på karlsloken. Därmed försummat sig själv. Med medelklassaren Chukris mått mätt.
Men det var arbetarkvinnornas lott på Bruket i Sandviken: reproducera arbetskraften åt arbetsköparna. Utan kvinnorna hade Verket rasat samman illa kvickt.
Led mormor av sin lott? Det kan jag inte svara på, Men jag vill inte tro det. Och inte skulle jag etikettera henne som en svag kvinna. Bruket utanför Verkets grindar och taggtråd var ett matriarkat. Där starka kvinnor regerade.
Foto: Högtidsdag i Pensionärshemmet på Sveavägen i Sandviken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar