Snart borde jag väl, efter ännu en vistelse, betald med blygsam statstjänstemannapension (under sossarnas kongress nyssens lovades förstås dyrt och heligt ut kraftigt höjda pensioner, observera ironin med svärta i undertonen), räknas in bland stammisarna på Stora Hotellet mitt i Linköping.
Det ingår numera i en rikstäckande koncern. Men för mig är och förblir namnet Stora Hotellet, basta. Anrikt så det förslår, med en speciell atmosfär som inte undgår en trogen övernattare.
Frukostmatsal av gigantiska mått.
Fordom en balsal? Blundar jag, drömmer mig bort, tycker jag mig höra smäktande violinmusik. Länge kan jag bli sittande där med en alltid lika vällagad Frühstück.
Det ligger vid Stora Torget, lärde jag mig bara häromdagen att platsen framför hotellet heter (trodde den hette något på Folke Filbyter, vilket står med stora bokstäver på en fasad mitt emot), när vi tog oss med buss från Gamla Linköping.
Det är märkligt detta med de inre kartbilderna. De ger sig inte, har etsat sig fast. New York får jag aldrig på plats i förhållande till Boston, där jag bodde några veckor i skuggan av Harvard. Eller Örebro visavi Arboga. I det senare fallet tycks jag lika vilsen som majonäset på tronen.
Jag hade för mig, kunde ha svurit eller tagit gift på det, att Gamla Linköping inte låg så himla långt bort, från Stora Hotellet räknat.
Men långt kändes det, och uppför bar det, när vi i starkt solsken knallade iväg mot vårt mål. Bortsett från omständigheterna, syftar främst på den brännande solen i nacken, störs jag av att Gammeln tagit mig i besittning. Jag rör mig inte lika sprittande raskt som förr.
Vart tog min spänst vägen? Min ungdoms ljuva år, när jag kunde gå hur långt som helst utan att förtröttas och kippa efter andan? Någon Mick Jagger är jag definitivt inte. Denna Duracellkanin på scenen under flera timmar långa konserter. Var tankar mannen energi?
Vi söker, törstigare än kameler efter att ha avverkat Sahara, ett ölställe när vi väl kämpat oss fram, utan att hitta något. En våffelstuga lockar oss inte. Och den långa kön inne på det i och för sig mysiga Dahlbergs café inbjuder inte till att inordna sig i den.
Lööökigt, som östgötarna säger.
Jag kan inte låta bli att tänka på Ulla-Carin Lindquist, en gång gift med Café Norrköpings Ragnar Dahlberg. Svärmorsdrömmen, älskad av de kvinnliga tv-tittarna, som öppnade kafé i sitt namn i Gamla Linköping. Jag googlar på honom. 82 fyllda.
Denna satans förbannade sjukdom, jag skräder inte orden, ALS. Jag reagerade starkt på en intervju med Lindquist i SVT, när hon alltmer rammad berättade om hur plågsamt hon hade det.
Även en av mina stora favoriter, Sam Shepard, drabbades av ALS (Patti Smith avslöjar det i en av sina böcker). Och Börje Salming, som väl alla vet.
Inte blev det någon lång stund där i Gamla Linköping, omgivna av turister och annat löst folk från land och rike kring, nära att jag drog till med. Åter mot centrum med Östgötatrafikens buss. Tillsammansrabatt, som i Malmö. Skärp er, beslutsfattare i lööökiga Gefle. Inför bums!
Jag har kommit att tycka mycket om denna stad med Stångån fridfullt flytande. Då avses de centrala delarna. Domkyrkan, att söka tröst hos, och det utmärkta Stadsbiblioteket. Båda inom gångavstånd från Stora Hotellet. Och båda uppsöks varje gång jag besöker Linköping.
I biblioteket hänger jag i timmar med min dator, även om jag irriterar mig på högljudda användare som vägrar att fatta vad ett bibliotek är - naturligtvis inget kafé! Det skrivande livet tar aldrig paus.
Det beryktade Skäggesta, Linköpings Rosengård eller kanske Vivalla, lämnar jag därhän. Törs helt enkelt inte.
Främsta skälet till att kvista ner till Östergötland är att i Linköping bor barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jo, ni hörde rätt. Jag kan titulera mig Gammelmorfar. Gulp. Graven kommer allt närmare för skröppelkusen.
Bild på Gamla Linköping: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar