Söndagskvällens LEK: Kör så det ryker, Vicke!

 

Jaha. Det var det, det. I likhet med många andra hängivna Brynässupporters höll jag tummarna så de vitnade i hopp om att suveräne backen Victor Söderström skulle bli kvar även nästa säsong. När guldet skall bärgas, återföras till Gefle. 

   Där det förstås hör hemma, var annars? Det har det gjort sedan 60-talet och den magiska storhetstiden när Brynäs sopade isen med vem det än vara månde. 

   Men icke får vi behålla backhjälten. I dag deadline för NHL-lagen att knipa spelare. GD avslöjar samma dag att det blir Boston Bruins för Söderström. Nå, bara att torka tårarna och önska honom lycka till. 

   Och till att få bo i det Boston som jag lärde känna under två perioder på plats. Fattade tycke för den fantastiska staden. Huvudorten i det Massachusetts som Bee Gees i falsett besjöng.

   Kanske tar jag i, som jag plägar göra. För inte rörde jag mig mycket utanför stadsdelen Cambridge, där Harvard håller till. Den möblerade lägenheten på Banks Street, i nämnda stadsdel, kostade sina sköna lusidorer, ska gudarna veta, knappt jag vågar att berätta det. 

   Men det var det värt. Och pengarna kom ju från ett stipendium.

   En flott, eklövsprydd, ingång till Harvard blott några stenkast bort från min bostad. Namnkunniga på anställningslistan. Hot shots. Eftermiddagsseminarier med tedrickning och öppen brasa. Inte kändes det som ett akademiskt seminarium! 

   Trist och meningslöst som i Sverige. Rena likvakan.

   Särskilt minns jag en sammankomst, jag tror den ägde rum på sociologiska institutionen, med ledarskapsforskaren Richard Hackman, som jag väl kände till. Jag har citerat det förr, för det är så bra och avkylande: 

   - Om du vill studera ledarskapet i en symfoniorkester - lyssna efter hur det låter. 

   Ingen ledarskapsromantisering. Kan tillämpas även på andra organisationer. Med viss modifiering.

   Hackman har gått in bland skuggorna. Boston och Harvard lär jag aldrig mer återse. Chansen träffa Noam Chomsky på MIT är borta. Ej må jag heller återkomma till Harvard Business School (HBS), beläget på Soldier´s Field, som bjöd in mig som visiting professor.   

  Bedrivande sin beryktade case-pedagogik. Inspirerade mig i min gärning.

  När jag försökte att förklara för professorerna på HBS vad en skriftlig tentamen är för någe, skakade de bara på huvudet. Lära sig utantill och sedan rapa upp? Varför? Hur tjänar det tanke och intellekt?

   Kanske Söderström återvänder till Brynäs, vad det lider. Liksom Silfver succéartat gjort. Man kan ju alltid be till högre makter.

   Rör man sig på stan i Gefle, snubblar man över hockeylegendarer. Lätt bli starstruck, leta autografblock. Bakom ratten till Eckerölinjens buss hittade vi "Länsman" Dahllöf. En gång ropade jag till "Virvelvinden från Vuollerim". 

   Inge Hammarström, han som tillsammans med Börje Salming drog till Toronto Maple Leafs, snackade vi med i Agnes kulturhus. Han visade oss foton i mobilen på Lill-Strimmas grav. Belägen på samma kyrkogård som min livskompanjons farföräldrar. Utanför Timrå.

   Höll på att glömma. Tord Lundström och jag var med som "experter" i samma tv-sändning under en match i Gavlerinken. En försynt och vänlig man. Om honom skojade Wille Löfqvist:

   - Han kan inte åka skridskor. han kan inte skjuta. Men han är bäst.

    Kör hårt, Vicke! Nu väntar Bostons motsvarighet till Gavlerinken: TD Garden. 

Foto: hockeysverige.se

FOTNOT. Harvard tillhör etablissemanget. Märkligt nog skrev jag mina "Olydnadsparagrafer"  i  skuggan av elituniversitetet. Publicerade i kulturtidskriften Montage.