Det sällan brukade, ålderstigna ordet låter direkt otäckt i mina öron: "självspillingar". Spilla sitt eget liv. Men är det inte det som vi riskerar att göra varje dag, slarva bort vårt liv? Förspilla det? I min morgonbön ber jag om att jag ska förmå vara rädd om dagen, inte förskingra den.
Jag vet ju, även om jag vägrar att tillstå den bittra insikten, att den kommer inte åter. Den innevarande dagen är snart förfluten, i ett blink. Se upp!
I Sandviken på 50-talet blev en grannflicka gravid med en färgad man. Genast började det sladdras och sliddras bakom ryggen på henne. Bruksmiljön var omänsklig i fråga om snedsteg. Inget förbarmande, ingen förlåtelse. Med kalla ögon hälsades hon utanför hemmet.
Inte långt från Isakssons bageri i Barrsätra klev hon upp på järnvägsspåret med det knappt födda barnet i sin famn. Där slutade hennes och barnets dagar.
Det ryktades om en liten flicka i samma stad, att hon strypt sig i upphängningsanordningen till en gunga. Men det torde ha varit en olycka. Samma med pojken som klättrade upp och dödades av en strömförande ledning.
Kan inte tänka mig annat än att det också var en olycka. Kanske fanns kompisar på plats. Och han ville visa sig duktig för polarna. Dumdristigt agerande - kostade hans enda liv
I Upsala förfärades jag över att från en sjuksköterska få höra att sista april - årets stora festdag i ungdomens stad med skumpafrukost, sillunch, mösspåtagning utanför Carolina, nationsdans natten lång - är den dag på året när många studenter tar sitt liv.
Det har till och med skett medan det samtidigt festades i studentkorridorens kök. Ingen av de festande märkte någonting. Att en korridorkamrat, samtidigt som skålades och glammades, hängde sig inne på sitt rum.
Studenter från olika håll i landet, då omgivna av sina familjer, vänner och bekanta klarar inte av att flytta solo till Upsala och långt hemifrån hantera universitetslivets ensamhet.
Nå, det finns väl förmodligen andra orsaker med i bilden, när man inte orkar mer.
I går träffade jag min själsbroder Hasse i Stockholm. Han påminde om när jag skrev om en ung kvinnlig patient på Ulleråker som jag något år in på 70-talet satt extravak hos. Efter att hon försökt att ta sitt liv genom att svälja krossade glödlampor. Personalen stod maktlös.
Utan att jag visste hur det gick till, och utan att planera det i förväg, hälsade jag henne med:
- Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen!
Isen var bruten. Vi fick god kontakt. Hårdbrödssmörgåsar och fil för att hjälpa magen. Jag satt vid hennes bädd, höll hennes hand, hon var från Tjeckoslovakien och vi pratade om Dubcek och en socialism med mänskligt ansikte. Krossad av ryssarnas tanks.
Fram mot morgonsidan somnade hon. Jag smög mig försiktigt ut för att inte väcka henne. Till en strålande vacker midsommardag. Värmande sol från klarblå himmel.
Hasse och jag sittandes där på en träbänk, som vanligt när vi träffas lufsar vi upp till Vitabergsparken på Söder, kom in på varför så många unga tar sitt liv i dagens Sverige. I ett mörkt samtidsläge utan visioner och framtid.
Vad finns att tro på? Kämpa för? Finna mening i?
På 90-talet gav jag ut böcker om medborgarlön. Det var så Hasse och jag lärde känna varandra. I idén om en generell medborgarlön fanns en frihetsskapande vision om ett bättre samhälle. Nu finns - ingenting. För den som längtar döden inte ens nuet.
Foto Svenska kyrkans bloggportal: Självspillingarnas trappa i Skälvum. Användes för att bära in självmördarens kista. För att markera fördömandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar