Trots att jag är den tjatigaste person jag vet, tänker jag inte ännu en gång skriva att mammas socialdemokrati är död. Och så gjorde jag det! Av bara farten.
Gammelmedierna bevakade, förstås, socialdemokraternas nyss avslutade partikongress i Göteborg. Flera namnkunniga publicister har också kommenterat vad som där sades. Som om det vore viktigt för någon annan än dem och den politiska klassen, i bestående ohelig symbios.
De har betalt för att kommentera, det är deras jobb. Om än utan någon större entusiasm eller glöd.
Jag studerar fotografier på Magdalena Andersson, tittar på och lyssnar till tv-inslag, ganska så ofrivilligt. Ofta låter hon som en stockholmsböna, typ Lena Nyman, med släpig dialekt. "Ny riktning för Sverige" är temat för kongressen.
Men vilket är målet? Om man talar om en riktning, ska inte färden leda någonstans? Kanske skall de gamla käpphästarna definitivt slaktas? Solidariteten, jämlikheten och broderskapet. Socialismen sedan länge avförd från dagordningen.
Det vilar något tröttsamt över både Andersson och hela tillställningen. Ett arrangemang, skattefinansierat eftersom partierna sedan länge inte är medlemsberoende, att enligt stadgarna genomföra. Inget annat.
Man anar skuggan från "främlingsfientliga" konkurrenten SD som styr synen på invandringspolitiken, och som skall "stramas" till. Även om det formuleras annorlunda och mer urvattnat i slutversionen från kongressen.
Vem kan längre blunda för det genomkriminaliserade samhällskaos som S tillsammans med M är ansvarigt för? Vad med självkritiken? Vandringen till Canossa?
"I mitt Europa byggs inga murar", eller hur han storstilat uttryckte det inför jublande åskådare på Medborgarplatsen i huvudstaden.
Arbetargrabben. Tidigare fackbasen. Lägg till partiordförande som han också hann med att vara. (När ingen annan, enligt ryktet, ville och han inte var första kandidat.) Numera solar han sig, välavlönad, i glansen av lobbyister. Har han ingen skam i kroppen?
Partikollegerna svärmade runt honom där i Göteborg. Han verkar omtyckt. För vad? Ryggradslöshet?
Det är funktionärer och partiapparatens avlönade bärare som "sovjetapplåderar" - termen lånar jag från jag tror Victor Malm i Expressen - Andersson när hon omväljs. Pliktskyldigt kanske man kan tillägga.
Och pliktskyldigt kanske är ordet som bäst fångar evenemanget i Göteborg. Det måste hållas en partikongress. Kanske partiledningen helst slapp göra det. Och vad med ännu ett riksdagsval nästa år? När alla ändå "vet" att S är bäst på att regera landet. Det hävdar de själva i alla fall.
Som om regeringsmakten vore ett mål i sig. Politik är att regera, för att travestera Olof Palme.
Äh, jag struntar i att jag är tjatig, jag skriver det igen: mammas socialdemokrati är död. Liksom min salig mor som jag tror vänder sig i graven där på körrgårn i Sandviken, i bitter insikt om att så är fallet. Kanske borde jag ha begravt Hjalmar Branting-medaljen, som hon förärades, tillsammans med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar