Så ska vi ha´t / Men var ska vi ta´t?
Om inte frågan besvaras, eller hur det ska göras och när, är det ingenting annat än ren och skär plakatpolitik det handlar om. I praktiken ändras ingenting. Kanske som det skall vara när det största partiet samlas? I have a dream, Martin Luther King. Vackert så.
Främsta oppositionspartiet i riksdagen, Socialdemokraterna, håller i dagarna kongress i Göteborg. Under det allmänna och tämligen bleka temat "Ny riktning för Sverige". Vad som är "nytt" - och vad som i kontrast är "gammalt" och måste överges - blir jag inte klok på.
Jämlikheten? Solidariteten? Broderskapet?
Medierna strömmar till, förstås. Svärmar tätt runt Magdalena Andersson och kompani. Symbiosen mellan gammalmedier och politiker skall bestå.
De förra håller uppmärksamheten vid liv gentemot de senare, statsfinansierade och därmed medlemsoberoende. Utan mediernas uppvaktning torde politisk apati breda ut sig. Och inte skulle yrkespolitikerna ha något emot det, inbillar jag mig, de ser gärna att de lämnas ifred.
Rösta var fjärde år, dyre medborgare. Sitt sedan stilla i båten.
En gång i tiden var S en folkrörelse. Det var då, det. Pengarna från LO behöver man, inte minst efter förlorade intäkter på att lura på gamla människor lottsedlar. Jag minns inte om kollektivanslutningen upphört, men pengar kommer ändå. LO förblir lojala mot storebror.
I vimlet i Göteborg LO:s ordförande, jag minns inte hans namn. Tydligen är arbetstidsförkortning på tapeten igen. Han verkar entusiastisk över idén, nästan nyfrälst. Som om han nyss ramlat över den.
Frågan känns nattstånden, i industrisamhällets skugga. I stället för att fokusera på prestation, ligger tyngdpunkten på tid.
Jag minns mina inhopp nere i Verket. Det gällde att få tiden att gå, när ackordet var bärgat, vilket gjordes på mindre än föreskrivna 8 timmars närvaro i fabriken.
Slå dank, läsa herrtidningar, försöka sova någon timme om det var nattskift och basfritt. Stämpla ut var inte tillåtet. Vi var inlåsta bakom taggtråd. Till stämpelklockans tickande.
S vill mycket, det framgår av medierapporteringen. Högkostnadsskydd inom tandvården. Prisreglering. Gratis buss vissa tider på dygnet för ungdomar under 20, ett SSU-förslag. Men partistyrelsen var emot.
Förslaget om att skriva in en stramare invandringspolitik, lägga sig närmare Tidöpartierna, gick inte igenom.
"Långsiktig" och "hållbar" blev nyckelorden istället. Betyder ingenting, det är ju inte villkorat på något sätt. Skånedistriktet var bestämt emot att en åtstramning skulle skrivas in. Så klart. Malmö står och faller med det gigantiska statsbidraget.
Alla dessa förslag, allt man vill. Vad blir verklighet av all denna (väl)vilja? (Plötsligt slår det mig, var det inte Palme som deklarerade att "politik är att vilja"?) Hur orkar man, i vetskap om att det mesta stannar i Göteborg som ord på papper? Om än fagra eller löftesrika.
Begränsat vinstuttag i privat välfärd tillhör det som man ville, blev inget av det. Ett orealistiskt förslag. Men det lät bra.
Ombudsmän och partifunktionärer sågar inte av den gren de sitter på. De håller masken och spelar med i det toppstyrda partiet. Någon har kallat det för det mest centralistiska partiet i detta avseende. Partipiskan vinner, disciplinen är stark.
En teknokratiskt välkammad Mikael Damberg i talarstolen. En modern
socialdemokrat. Citerar inte Axel Danielsson, knyter inte an till arvet.
En leende tidigare statsminister, Stefan Löfven, som annars i vått och torrt trogna V fällde, frotterar sig med och klappas om av sina partikamrater.
Numera välbeställd konsult, lobbyist. Inte vill - där kom ordet igen - S något annat samhälle. Glöm det. De trivs i värmen.
Foto: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar