Vårdag med medborgarlön och hopp

Glider med den bekväma Toyotan ned till Gammelstilla (intressant ortsnamn), beläget drygt fem mil sydväst om Gefle. Underbaraste vårdag. Vindstilla. Soligt och varmt. Men även denna dag skuggad av det förbaskade, envisa viruset. 

Vi tillhör en så kallad riskgrupp, uppmanas av svenska staten att ligga så lågt vi bara kan. Undvika andra människor. Hålla oss undan. Helst aldrig kliva ur nattkläderna och lämna hemmet. Rena husarresten i så fall. Djur i bur. 

Det närmast pastorala Gammelstilla - gammalt och stilla är det på min ära - med inte alltför många bostadshus i trä, en idyll slumrande vid en för dagen spegelblank insjö. Folktomt. I stort sett. Ett par njuter av solen utanför sitt hus. Vinkar till oss - på behörigt avstånd. 

Kanadagäss som i samlad tropp uppskrämda snabbflyger över våra huvuden. Hiskeliga läten, varnar kanske för oss vinglösa nere på marken. Vi som älskar djur. Det kan gässen förstås inte veta.

Många positiva reaktioner strömmar in på morgonens text i Gefle Dagblad (200421) om medborgarlön som länkades till FB-gruppen Medborgarlön istället för arbetslinjen som publicisten Lennart Fernström och jag drog i gång. Och som har över 8 000 medlemmar. 

Ett inlägg från undertecknad i debatt med moderat politiker fylld med de sedvanliga klyschorna. För att travestera Povel Ramel: "Vi har hört det förut. Det var dåligt redan då."

Moderaten förfäktar arbetslinjen som ju blott en disciplinerande ideologi är. För att hålla människorna på mattan. 

Göra dem ofria. Tummen i ögat. Själv är moderaten yrkespolitiker. Tryggad försörjning livet ut.

Tjugofem år sedan min första bok om medborgarlön: Den befriade tiden. Hette i den första versionen Den välsignade tiden. Titeln inspirerad av filosofen Ernst Bloch.

Jag kom åter till Gefle våren 1994 efter en höst i Berlin på Freie Universität. Testade idén, fick plötsligt för mig att jag skulle göra det när det stod något annat på schemat, om medborgarlön på en grupp studenter. 

De hundratalet hårt tyngda av studielån i salen togs på sängen, gick samfällt i taket. Minst sagt. 

"Få lön utan att arbeta! Helgalet! Är du inte riktigt klok?!"

Jag hukade mig bakom katedern när invändningarna haglade som värst. 

Bestämde mig efter de hätska, obearbetade reaktionerna för att samla ihop argumenten för medborgarlön till en bok. Gert, djupt saknad, på bokförlaget Korpen gav ut den. Nina Lekander skrev mycket uppskattande om den i Expressen. 

Även andra. I DN valde någon, minns inte namnet, den till Månadens bok.

Medborgarlönen fanns 1995 inte på den offentliga dagordningen. Om man googlar på medborgarlön i dag får man däremot upp hur mycket som helst.

I reaktionerna från läsare fanns ett ord som hopp. Jag promenerar, stavarna kvar i bagageluckan, där i solen i Gammelstilla och känner tacksamhet över att med mina ord kunna inge andra människor hopp. 

Den redan nämnde filosofen Bloch (piprökaren på bilden) som utestängdes från DDR av politrukerna utvecklade en hoppets filosofi. Bloch byggde sitt samhällsbegrepp på visionen om det som ännu icke är men som kan skapas. 

Ett annat och bättre samhälle är inom räckhåll. Det är faktiskt möjligt att förverkliga det. Projektet börjar i våra huvuden - och hjärtan. 

 En ljus filosofi att bli glad av. Mättas med tillförsikt och handlingskraft av. Man blir glad av att läsa hans Das Prinzip Hoffnung från 1954. 

Kanadagässen fortsätter att hiskeligt låta däruppe i skyn, kanske besjunger de våren eller kallar till flockmöte? Frestelsen som bär Janssons stolta namn smakar utmärkt som matsäck. Livet smakar likaså i denna stund bra.