Utbristningar

- Jag fattar inte att folk inte kan vara som folk! kunde min morfar Alfred spontant utbrista. Jag förstod omedelbart vad han menade. Svårare än så var det inte. Och jag brukar citera det. Det finns alltför ofta skäl att göra det. Folk är ju inte som folk. 

"Mer som stockholmare", som göteborgarna säger. Men det var en parentes.

Vardagen i Sandviken, i det brukssamhälle i skuggan av Verket där man förväntades knega och inte grubbla så mycket, var full av "utbristningar". De var liksom självklara, det var vardagsmat. Ingenting man behövde stanna till inför och analysera.

Plocka sönder, vrida och vända på. Sådant höll man på med i Upsala. I en annan värld. Ljusår bort. 

Om någon ändå inte kunde låta bli att verbalt fingra på en utbristning, kunde han eller hon blixtsnabbt få höra: - Har du läst i Upsala? Det räckte för att få tvärstopp på den jobbige. 

När jag väl ankommit till lärdomens stad, fortfarande var det 1968 och en atmosfär av röda flaggor och revolt, var det andra utbristningar som gällde. I dem florerade ord som "proletariat" och "klasskamp". Rättare sagt stod de som spön i backen. 

Det egendomliga, för att använda ett av Lars Gustafssons favoritord, var inte orden i sig själva. I Sandviken, ljusår bort, förekom de förstås aldrig. Utan att de uttalades av vad vi i Sandviken kallade "Hedgrindsungar". Det vill säga barn till herrskapsfolk. 

För det var herrskapsfolk som bebodde de flotta trähusen nere vid Storsjön. Tjänstebostäder åt höjdare på Sandvik. Hedgrind: grindsamhälle utan grindar. Sandviken var en strängt segregerad stad, rena Sydafrika för att överdriva. Om än utan kåkstäder. 

Tyst tänkte jag när jag i Upsala lyssnade på de retoriskt slipade Hedgrindsungarna, som inte var några sådana men samma andas barn, när de orerade som värst: De kommer att bli som sina föräldrar när de väl rasat av sig. 

I grabbarnas fall raka av sig Karl Marx-skägget, eller det tappra försöket att anlägga ett dylikt, och fördöma sin röda ungdomsförvillelse, tjejerna bli lika trista och uttorkade som sina morsor.

Och så blev det ju.

Min morfar hade en annan utbristning som jag ofta citerat: - Man får inte vara dum för då kan man bli bas. 

Ju äldre jag blir, desto vanligare blir det med utbristningar för min del. Varför hålla på och plocka sönder klokheter när livet är så kort? Och folk är ju som de är. Inget att göra åt. 

Foto: Min hattprydde morfar stolt och glad, på barnvagnspromenad i kvinnligt sällskap.