Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker
Ur Stig Sjödins dikt Kolbäraren
Högt däruppe på åsen, på kyrkogården strax intill kyrkan i Sandviken, vilar de under sten som hårt prövats av väder och vind, gravgrannar med mina föräldrar. Edvard och Katarina. Samma efternamn, ironiskt nog höll jag på skriva, som Konsuln: Göransson.
Den totalitärt sinnade grundaren och samhällshusbonden, avgudad än i dag av människor med besynnerligt nog kvardröjande fabriksmentalitet i Sandviken, som Edvard var uppkallad till en gång.
Efter att bolagsspioner - jag upphör aldrig att förvånas över alla ynkliga varelser, verkar finnas hur många som helst, som lånar sig till att göra livet svårt för andra - bevittnat hur Edvard applåderat och uttryckt förtjusning på ett möte med August Palm som talare.
Inga socialister i Sandviken! Enligt Konsuln. Helst inga fackföreningar heller. Arbetarna, löneslavarna, skall hållas patriarkaliskt kort. På det sättet skapar man det mönstersamhälle Konsuln drömde om i Robert Owens efterföljd.
Fotografier från det ursprungliga Bruket inger mig obehaglig lägerkänsla med överblickbarhet och kontrollmöjligheter. Idyll med syrener och bärbuskar? Inte i mina ögon. Bihang till Fabriken. Ett liv dag som natt anpassat efter denna.
Konfliktlöst och harmoniskt. Alla utsugares våta dröm. Bort med bråkstakar och ifrågasättare.
Det förtjänar nämnas att verksledningen försökte starta en så kallad gul fackförening. Men tilltaget stoppades av arbetarna. Tilläggas kan att när väl en fackförening trots motståndet bildades 1906, fanns representanter från samma verksledning närvarande i salen.
Edvard klarade sig från avsked och svartlistning. Men det var nära.
Blott femtiotre år gammal gick han bort. Han som tillhört den yrkesskickliga arbetararistokratin. Svårersättlig. Martinsmältare. Slitet invid de heta ugnarna förkortade hans liv.
Katarina måste försörja sig. En barsk kvinna med skinn på näsan enligt min framlidna syster som hann träffa henne. Katarina gick bort 1947. Öppnade matservering för ungkarlar som det fanns gott om på Bruket. Tog hjälp av barnbarnet, min mor.
Där träffar hjälpredan och förälskar sig i den som skulle bli min far. Inflyttad från Norduppland. I bagaget det dåliga rykte som nordupplänningarna hade i metallarbetarnas ögon. Utsatt därför för initieringsriter, rena mobbningen.
Om jag vore en epiker, skulle jag skriva en bok med Edvard och Katarina som huvudpersoner. Den skulle utspela sig på Bruket, levandegöra deras liv och öde.
Skriftställare må jag vara, men ingen epiker. Om än uppvuxen i samma stad som Per Gunnar Evander och Göran Norström. Båda skildrare av livet på orten i skuggan av Verket.
Det blir således ingen bok.
Men när mina föräldrars grav tittas till, glöms inte granngraven bort. Nyfiken är jag framförallt på den tidigt bortgångne Edvard. Vad som hände den gången när han stod inför den fruktade Konsuln. Hur gick hans tankar - och framförallt efteråt?
Högt däruppe på åsen, på kyrkogården strax intill kyrkan i Sandviken, vilar de under sten som hårt prövats av väder och vind, gravgrannar med mina föräldrar. Edvard och Katarina. Samma efternamn, ironiskt nog höll jag på skriva, som Konsuln: Göransson.
Den totalitärt sinnade grundaren och samhällshusbonden, avgudad än i dag av människor med besynnerligt nog kvardröjande fabriksmentalitet i Sandviken, som Edvard var uppkallad till en gång.
Efter att bolagsspioner - jag upphör aldrig att förvånas över alla ynkliga varelser, verkar finnas hur många som helst, som lånar sig till att göra livet svårt för andra - bevittnat hur Edvard applåderat och uttryckt förtjusning på ett möte med August Palm som talare.
Inga socialister i Sandviken! Enligt Konsuln. Helst inga fackföreningar heller. Arbetarna, löneslavarna, skall hållas patriarkaliskt kort. På det sättet skapar man det mönstersamhälle Konsuln drömde om i Robert Owens efterföljd.
Fotografier från det ursprungliga Bruket inger mig obehaglig lägerkänsla med överblickbarhet och kontrollmöjligheter. Idyll med syrener och bärbuskar? Inte i mina ögon. Bihang till Fabriken. Ett liv dag som natt anpassat efter denna.
Konfliktlöst och harmoniskt. Alla utsugares våta dröm. Bort med bråkstakar och ifrågasättare.
Det förtjänar nämnas att verksledningen försökte starta en så kallad gul fackförening. Men tilltaget stoppades av arbetarna. Tilläggas kan att när väl en fackförening trots motståndet bildades 1906, fanns representanter från samma verksledning närvarande i salen.
Edvard klarade sig från avsked och svartlistning. Men det var nära.
Blott femtiotre år gammal gick han bort. Han som tillhört den yrkesskickliga arbetararistokratin. Svårersättlig. Martinsmältare. Slitet invid de heta ugnarna förkortade hans liv.
Katarina måste försörja sig. En barsk kvinna med skinn på näsan enligt min framlidna syster som hann träffa henne. Katarina gick bort 1947. Öppnade matservering för ungkarlar som det fanns gott om på Bruket. Tog hjälp av barnbarnet, min mor.
Där träffar hjälpredan och förälskar sig i den som skulle bli min far. Inflyttad från Norduppland. I bagaget det dåliga rykte som nordupplänningarna hade i metallarbetarnas ögon. Utsatt därför för initieringsriter, rena mobbningen.
Om jag vore en epiker, skulle jag skriva en bok med Edvard och Katarina som huvudpersoner. Den skulle utspela sig på Bruket, levandegöra deras liv och öde.
Skriftställare må jag vara, men ingen epiker. Om än uppvuxen i samma stad som Per Gunnar Evander och Göran Norström. Båda skildrare av livet på orten i skuggan av Verket.
Det blir således ingen bok.
Men när mina föräldrars grav tittas till, glöms inte granngraven bort. Nyfiken är jag framförallt på den tidigt bortgångne Edvard. Vad som hände den gången när han stod inför den fruktade Konsuln. Hur gick hans tankar - och framförallt efteråt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar