Jag har sett utdrag i tysk tv från Åsa Sandells match i Max Schmeling Halle i Östberlin mot Muhammad Alis dotterdotter. Åsa, som även kan sätta kulturredaktör (jag tror det var på HD) på sitt visitkort, inga dåliga grejor på min ära, framstod som en tvättäkta fighter.
Härlig att se! Fajtades oförtröttligt in i det sista, vägrade ge sig. Men föll på poäng mot den tekniskt sett skickligare motståndaren. Som i sin undanglidande, fjäderlätta stil påminde om morfadern. The greatest of all times.
Publiken hade Åsa (bilden) tveklöst på sin sida. Den jublade och hejade på för fulla muggar. Alla älskar en fighter. Det har gått några, för att inte säga många år men jag glömmer inte den storartade, heroiska insatsen.
Kanske kunde man, utan att ta i för mycket, kalla Åsa en kvinnlig Bosse Högberg. Den saltstänkta grabben från Sveriges framsida, det var en riktig fighter, det! Bröt en gång inte en match fastän käken var avslagen.
På nätet svischar dagligen Mikaela Lauren, vän med henne på FB, förbi. Det lilla jag sett av henne, säkert alltför litet för att göra en rättvis bedömning, övertygar mig inte om att hon var en boxare av världsklass.
I bästa fall en tapper fighter. Men långt från Åsa Sandell. Och definitivt ingen tekniker.
Min pappa försåg mig med boxningshandskar, mörkbruna till färgen. Tunga att bära. Själv var han lovande som amatörboxare. Kanske hoppades han på att det skulle bli en pugilist av sonen. I så fall i en tyngre viktklass, pappa var kort till växten och gick i flugvikt.
Det roliga med flugvikt är att det går undan. Förtjänar att framhållas.
Mitt problem har ständigt varit mitt bristande tålamod. Jag har, jobbar dagligdags med att försöka ändra på det, alltid betett mig för impulsivt. Glömmer att boxning, såväl som livet, till syvende och sist handlar om the nobel art of self-defense. Jag tappar alltför lätt garden i min spontana iver.
Åker på en snyting. Jagar ilsket för att slå tillbaka. Exponerar mig därmed för angrepp. Dödssynd att i ringen förlora humöret. Då är man förlorad.
I Gefle har vi den anrika boxningsklubben Falken. Den tidigt bortgångne Anders "Lillen" Eklund (bild) från Norduppland en av stjärnorna. Mycket orättvist nedskriven, nämast hånad, av Fjollträskjournalisterna. Förtjänar en plats bland de stora i Sverige.
Vore jag jollig och hänfallen till att använda lättköpt metaforik, skulle jag säga att boxning är som livet. Det senare dock med alltför få ronder. Och lätt åka på en knock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar