Dog nazismen?

Mycket i Berlintidningarna dessa pandemiska dagar med anledning av att 75 år hunnit gå sedan krigsslutet. Lika många år sedan Führern 30 april tog sitt liv där nere i bunkern, med Röda Armén ståendes blott ett par stenkast bort. En tidsfråga innan allt skulle vara över.

Filmen Der Untergang gestaltar detta på ett dokumentärfilmsliknande, närvaroframkallande sätt. Som åskådare förflyttas man till de stridsintensiva dagarna i Berlin i april 1945. In i det sista försökte Tredje Riket hålla ut - till priset av många människoliv. I onödan. 

Platsen för Hitlers sista dagar har blivit ett mycket populärt turistmål. En parkeringsplats breder sig ut över bunkern, det vill säga resterna av den. Försedd med informationstavla, karta över de forna rummen under jord.

Under många år inget som kunde uppfattas som ett minnesmärke, ingen kultplats för nynazister skälet. En gräsbevuxen kulle, det var allt. 

Så länge som Hitlers livvakt Rochus Misch (bilden nedan), en högrest man, var vid liv (ända in på 2000-talet), ställde denne mer än gärna upp och berättade för besökare med öronen på helspänn om hur det var att tjänstgöra hos Hitler. 

"Chefen" som adjutanter, sekreterare, kökspersonal och andra kallade honom. En omtyckt chef, skall tilläggas. Omtänksam och förekommande, enligt de underlydande. Mönsterchef. 

Hitlers och Eva Brauns kroppar brändes efter självmorden. Makabert nog överlevde en av Hitlers kroppsdelar branden, en bit av käken, hamnade i händerna på Röda Arméns soldater, sedermera förvarades den på ett sjukhus i Magdeburg. 

Risk för relikstatus. Var kroppsdelen nu befinner sig är mig okänt.

Mycket spaltutrymme, jag reagerar på det, ägnas åt Röda Arméns befriande roll. Tyskarna befriades från nazismen av ryssarna, heter det. Och borde än i dag visa större tacksamhet. Tonen smått förebrående. 

Och som om det totalitära DDR, med den absurda muren löpandes rakt genom Berlin, aldrig funnits som en konsekvens av de röda trupperna på tysk mark. 

Mindre sägs också om alla våldtäkter i samma Röda Armés spår. Ingen kvinna gick säker. Inte gamla och sjuka, inte ens inlagda på sjukhus fredades. Barbariskt, omänskligt. 

De uniformerade horderna var skoningslösa. Med befälens goda minne, får man antaga. Hämnd skulle utkrävas för gräsligheterna i öst. 

Nå, de västallierade var inte mycket sämre. Ett nedtystat kapitel. Vi söker ju det svartvita, inga nyanser, vi vill ha en grov gräns mellan onda och goda, good guys och bad guys. Enklast så. 

Utrymme i spalterna också åt den herostratiska, osannolika uppröjningen. Betraktar man fotografier från Berlin våren 1945, fattar man inte hur det blev möjligt att bygga upp den hänsynslöst sönderbombade staden på nytt. Efter att "Timmen noll" proklamerats. 

Dog nazismen? 

Konstig fråga. Boken Er ist wieder da, som också filmatiserades, en fantasi om hur det skulle vara om Hitler återuppstod och kom tillbaka till dagens Tyskland, blev en veritabel bästsäljare. 

En utställning om nazismen i Deutsches Historisches Museum utmed Unter den Linden i Berlin blev en gigantisk succé. Strängt fotoförbud rådde. 

Definitivt inga selfies med nazistiska artefakter eller koryféernas ansikten i bakgrunden tillåtna. 

Jag har varken förr eller senare bevittnat ungdomar så andäktigt vandra runt på en utställning, i detta fall beskådande de autentiska föremålen från Tredje Riket. 

Bysten på Hitler slogs dock sönder av en rasande åskådare.

Utställningen föregicks av en högljudd debatt om den överhuvudtaget var lämplig att visa. Vad fruktade de som ville stoppa den? Att monstret skulle vakna på nytt? (Jag rapporterade om det i Fria Tidningen: http://www.fria.nu/artikel/86431)

Dog nazismen?

Som skrupelfria tv-bolagsmoguler brukar säga när tittarsiffrorna dalar och något akut måste göras: - Vi slänger in en dokumentärserie om nazismen! 

Bilden överst: Kanske den allra sista bilden på Hitler, slutet är mycket nära.