VMGKH

Den oförliknelige Groucho Marx begärde skriftligen utträde ur en klubb, eller om det var en förening, med det anförda motivet att han kunde inte vara medlem i en association som tillät sådana som han bland sina medlemmar.

Samma med mig. Jag borde omedelbart begära utträde. Men från vilken association? Jag tillhör ju ingen. Jo, något slags medlemskap har jag i SACO trots att jag sedan flera år är utstämplad från den statliga värdegrundsanstalten.

Jag betalar hundralappar några gånger per år för detta passiva medlemskap. Blott för de försäkringar som medföljer. 

Jag säger bara: denna person som är jag och som jag varje dag möter i spegeln. Huvaligen. De senaste åren, inte många vilket inte gör saken bättre, tycker jag att jag bara blivit värre och värre.

Nästan så att jag blir rädd för mig själv, figuren i spegelglaset. Med värderingar och uppfattningar som går stick i stäv med allt vad påbjudna sådana i samtiden heter. 

"Sätt inte en ära i din skam", som min salig mor brukade förmana. Hon visste, hon. Orolig för gossen och hans framtid. Förmaningen var en återkommande utbristning från hennes sida.

Det finns förstås etiketter, akronymer som de tillkrånglande akademikerna säger, att tillgå för sådana som jag. För stigmatiseras och gisslas bör vi, tror inte jag är unik, enligt de rättrogna. 

Vit. Man. Gammal. Kristen. Heterosexuell. Förkortning: VMGKH. Jag är inte mörkhyad, inte en hen (vad fan är det för fult ord egentligen?), inte ung, inte muslim, inte homo. Jag är väl heller inte rasifierad eller om det är tvärtom man skall vara.

Ett enda stort inte, det är jag. Uppfyller inte ett enda korrekt kriterium. En vandrande fossil. 

Stofil kanske man skulle stönat på den gamla, goda tiden. Reaktionär gubbtjyv.  Innan konstifikationer som normkritisk, identitetspolitiskt medveten och könskorrigerad kom i
svang.

Inte bara egendomliga benämningar. Riktlinjer för hur man bör eller måste vara. Bete sig. Tycka och tänka. Annars går det en illa. Drevet är aldrig långt borta. 

Naturligtvis tillhör jag en riskgrupp, kanske flera, i dessa pandemitider. Kliver in på ICA med snusnäsduk över mun och näsa. Stav riktad rakt framåt för att mäta ut avstånd och muta in en smittfri zon. Omedelbart avslöjad. Nackhårens kulör talar sitt tydliga språk. 

Jag lovar, jag försöker att tala reson med mig själv. Kommer ingen vart. Nästan så att jag bara blir värre när jag försöker mig på det. Saknar bra argument gentemot mig själv. Skulle behöva en pk-certifierad identitets- och värderingscoach. Jag är ju helt fel.

Lika bra acceptera. Jag tillhör inte denna samtid, dess dominerande värderingar är inte mina. Dess diskurs, tror jag akademikerna säger. Det är inte en snutnäsduk jag behöver utan jag borde gå och dra något gammalt över mig.

Vaknar kallsvettig mitt i natten och tänker: Bättre förr!