Inte bara en mor

En mor av Maxim Gorkij sträckläste jag under en intensiv fas i början av tjugoårsåldern när jag fördjupade mig i ryska, skönlitterära verk. Betade av en efter en. Klassikerna. 

Den som berörde mig mest Ivan Turgenjev. Och Anton Tjechov, förstås. Denne gudabenådade stilist. Åh, att kunna skriva som han! En tuktad stil, bevingad med melankoli och vemod. Men även humor. 

Bara en mor titulerades Ivar Lo-Johanssons bok om statarkvinnan Rya-Rya. Man stannar till inför detta bara. Det kan betyda olika saker. En kvinna är inte bara en mor. Men man kan också läsa det som att bara en mor duger - i denna värld.

Min vän Anne-Li i Göteborg, skarpögd och mycket klok, undrade varför jag inte på denna sida hedrar min framlidna mor med en egen text. Jag återkommer ju då och då, kanske rent av ofta, till henne. Hon är alltid med. På ena eller andra sättet.

Kanske framförallt när jag konstaterar att mammas socialdemokrati är död. Hon var ju obrottsligt lojal mot S, ända in i det sista. Ärad med Hjalmar Branting-medalj. Men skulle gråta blod över dagens förfallna S. Inte samma parti.

Kanske mest i förbifarten, kan det tyckas, har hon förekommit i mina skriverier. Nej, mer än så. Jag citerar henne uppskattande. Minns kloka saker. Hon var klok. 

Men tämligen anonym förblir hon väl ändå för den som läser om henne via mig. 

Att se sin mor bortom det att hon är ens mor, är det överhuvudtaget möjligt? Jag hörde så mycket om min mor efter hennes död för ganska snart på dagen trettiofyra år sedan. Uppskattande, för att inte säga hyllande ord. Hon växte i mina ögon till en annan.

Förespråkade tidigt kvinnliga präster, utan att därför kalla sig feminist. (Varför skulle hon göra det? Hon behövde inte den etiketten att skylta med.) Satt med i olika kommittéer och nämnder. Drev för arbetarklassen (främst dess kvinnor och barn) viktiga frågor. 

Aktiv samhällsmedborgare. Engagerad och insatt. 

Rådfrågades av systrar på bruket. Om känsligt sådant de inte kunde prata med någon annan om. Definitivt inte sina gubbar.

Eftersom min far insjuknade i mina tonår, tvingades hon spela en ställföreträdande fadersroll med en besvärlig, långhårig son som fladdrade omkring på ostyriga vägar. Det färgade vår relation. Inte sällan sammanstötningar och hårda ordväxlingar. 

Sammandrabbningar förekom redan före min fars insjuknande. Och jag har förstått att detta att vara son till en stark, för att inte säga dominant, moder färgat min syn på kvinnor. Undermedvetet, svårt att få fatt i. Men jag ger mig inte.  

Självinsikten är en livslång process som fordrar ständig tillsyn. Avslutas aldrig. Och hur ta steget från insikt till förändring? Lättare att traska blind för sig själv och sina relationer genom livet. Nja, kanske inte lättare.

Bästa minnet av min mor. Så ljust. Som om stunden höll andan. I skiftet mellan vinter och vår 1986. Mars, kanske, eller april. Hennes sista tid i livet. Kroppen fortsätter att vittra sönder, organ efter organ. Än så länge klarar hon sig utanför sjukhusets kvinnoklinik.

Vi dricker kaffe i det alltid välstädade Rummet där man helst inte skulle vistas. Balkongdörren öppen. Jag hör dripp dropp och kvittrande fåglar.

Plötsligt talar vi med varandra som aldrig förr. Känslan som smyger sig på är frigörande. Vi är inte bara mor och son. Vi är två vuxna, separata individer. Lösgjorda från varandra. Jag minns inte vad vi pratade om, endast den frigörande känslan.

I juni samma år går hon bort. Efter mycket svår dödskamp. Svår nedbruten av kräftan.

Och sedan.

Hennes skugga över mitt liv. Mina texter. 

Bild: Min mor, till höger, vald 1961 till ordförande i Husmodersföreningen i Sandviken. Avtackar avgående ordföranden, prostinnan Pontén.