Ett brukssamhälles död

Ett centralt begrepp för den franske sociologen Émile Durkheim (bilden), som räknas till sociologi-ämnets grundare, var begreppet anomi, som jag översätter med normlöshet eller normupplösning. 

Jag tar det till mig både som ett beskrivande och föreskrivande begrepp. Därmed ett mycket användbart verktyg i sökandet efter en fördjupad samhällsförståelse. När man, med en annan sociolog, Johan Asplund, undrar inför samhället. Och vad som sker.

Ett normlöst samhälle, ett samhälle utan vad jag vill kalla ett gemensamt överjag eller ett kollektivt samvete, upplöses obevekligt inifrån. Det är närmast en sociologisk lag. 

Och vad det betyder i praktiken när det bryts mot denna lag kan empiriskt beskådas runt om i Sverige i dag. 

Jag växte upp i ett sammanhängande, homogent och fridfullt samhälle. Ett typiskt svenskt brukssamhälle format runt ett dominerande storföretag: Sandviken. Där man utan fruktan kunde röra sig fritt, utan ängslan finnas till. Vilken tid på dygnet det än var. 

Ett brukssamhälle impregnerat med den socialdemokratiska arbetarrörelsen. En vardag färgad av rörelsens påtagliga närvaro. Men samtidigt pågick, bakom ryggen på alla aktörer, processer som bröt denna hegemoni.

Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok Hotet mot arbetarrörelsen, utgiven för ett halvt sekel sedan men fortfarande värd att läsa, identifierade de samhälleliga krafter som enligt dem underminerar socialdemokratins starka, samhällsbärande roll. 

Utan att det göms någon ond tanke bakom. Lindhagen och Nilsson tillämpade ingen konspirationsteori. Deras analys strikt sociologisk.  

Främst välfärdssamhället, att människor får det allt bättre materiellt och börjar värna om det egna och privata, såg de som ett hot. Arbetarrörelsens kollektiva fundament vittrar bort. 

Socialdemokratin befrämjade, paradoxalt nog, en samhällsutveckling som samtidigt riskerade rycka undan grunden för densamma. S som sin egen värsta fiende, kunde man spetsa till det. 

Åker jag i dag genom Sandviken, för att besöka kyrkogården där mina närmaste vilar, är det inte längre samma samhälle som det jag växte upp i. Det kanske inte syns så mycket på ytan. Mest ett andens och tillhörighetens brukssamhälle som inte längre existerar.

Sandviksborna upplever stor otrygghet, visar färska undersökningar. Klart det påverkar deras vardagsliv. Osäkrar deras tillvaro. Ronald Laings begrepp ontologisk ångest kunde vara tillämpbart här. När tillvaron plötsligt känns osäker och oförutsägbar.

Att bolla med en distinktion mellan en upplevd och en faktisk otrygghet som en ledarskribent (Gefle Dagblad 200530), med hänsyftning på Sandviken gör, är att underkänna medborgarnas upplevelser. 

Egentligen är det inte så otryggt som de säger sig uppleva att det är - blir implikationen. Knasigt. Och nedlåtande. 

Jag kan känna vemod, om än allt mindre, över att det Sandviken som var min Heimat  bleknar och blir till det sämre. 

Och samtidigt växande upprördhet över de kommunala myndigheternas flathet och oförmåga när det gäller det som i sociologin med en neutral term betecknas sociala problem. Medborgarna lämnas i sticket. Det samhälle som var helgjutet brister. 

Normlösheten växer. Det samhälleliga överjaget saknas. Det ser, för att uttrycka det allmänt och oprecist, mycket mörkt ut för det forna brukssamhället Sandviken.