Max Stirner och kultursidan som bleknade

Erik Jersenius, den unge begåvade och beläste kulturredaktören på anrika VLT, till synes alltid lika välklädd som salig Jolo, läser Max Stirner i en ny, svensk översättning i syfte att skriva om om honom. Upptäcker jag av en tillfällighet och till min stora glädje. 

Stirner, det är grejer och hårdvaluta, det! Inget för svaga andar. Fredligt sinnade. Eftergivenhetens apostlar. Samarbetets socialdemokrater. 

Jag föreslår Jersenius att skicka ut en enkät till samtliga kulturredaktörer inom Mittmedia-koncernen. Med en enda fråga: om de läst/känner till Max Stirner. Jag vill inte veta svaret. Snarare, jag vet det. Utan enkät.

Som den retsticka jag är kan jag inte låta bli att fråga redaktör Jersenius om han inte läser Stirner på tyska? Underskattar honom. Klart han gör. Jobbar ju på VLT för tusan! 

Han frestar mig att inspireras av den vitaliserande egensinnige Stirner på nytt, leta fram honom där han lurar någonstans i mina hyllor. Han som inte stack under stol med hur han tyckte man skulle - måste - handla politiskt. Vad som krävdes. 

Rak i tanken, rak stilistiskt sett. 

Det hänger förstås ihop. Ingen Schlappswanz. Stilen en moralisk fråga. Var det inte det österrikaren Karl Kraus, utmärkt stilist som visste vad han talade om, hävdade?

I runda tal ett kvartssekel frilansade jag på Gefle Dagblads kultursida. Med redaktörer som Björn Widegren och Sanna Wikström (tyvärr inte med oss längre). Sidan höll genomgående anmärkningsvärt hög nivå. Alltid angelägen. Försvarade det offentliga samtalet. 

Motsatsen till åsiktskorridor. Högt i tak. Yttrandefriheten skulle värnas. Till varje pris. Inget feglir. Ingen behaglig, inställsam sida visavi den kommunala makten. 

Med socialdemokratiska, toppstyrande politruker såsom hon som gick under benämningen "Majorskan".

Sedan började förfallet, när tidningen gick in i Mittmedia-koncernen och det centralt bestämdes krönikörer. Det skulle syndikeras. Av ekonomiska skäl. Numera förs det offentliga samtalet i GD på insändarsidan. Kultursidan har blivit totalt ointressant. 

Nuvarande kulturredaktören vet sin plats. Jag mejlade honom varför han inte skrev något eget om Anders Ehnmark när denne gick bort, i stället för att bara ta in vad TT skickade ut. Trampade honom på tårna. Han tog illa vid sig. Känslig en. 

När Enquist gick bort brydde jag mig inte ens om att störa med ett mejl. Samma sak igen, nämligen. Ingen egen kommentar. Det skulle ha varit på Widegrens tid! En kulturredaktör med självaktning. 

Och förtrogen med Ehnmarks och Enquists författarskap. Som man tycker man kunde kräva av alla kulturredaktörer. 

På Youtube, efter att ha avklarat stavgång i högt tempo (vandringsled i skogen inte långt från Brynäs hemmaborg, Gavlerinken som den alltid kommer att heta), avlyssnar jag ett samtal mellan Jan Myrdal och Stig Larsson om vänstern i Sverige. 

Denna "vänster" som spårat ur med sin fokusering på HBTQ, mångkultur, genus och identitetspolitik. 

Nå, samtal och samtal. Myrdal håller låda. Överens är de båda icke korrekta solitärerna om vänsterns urspårning. Liksom om disciplinens nödvändighet, den intellektuella disciplinen,  i skolan. Jag har avnjutit detta samtal förut. Piggas upp.

Det gör jag inte av GD:s kultursida. Bläddrar snabbt förbi den.