”Kulturarbetarna”, hette det förr när alla skulle räknas in bland det arbetande folket och alla vara jämlika, lider svårt i dessa pandemitider. Frilansarna efterfrågas överhuvudtaget inte. Om jag tolkat utropen rätt.
Många är inte med i a-kassan, trodde inte det behövdes, hamnar därmed på bar backe. Kanske musikanter kan överleva genom att bli gatu-sådana? Förlåt, bara en vild idé.
Många är inte med i a-kassan, trodde inte det behövdes, hamnar därmed på bar backe. Kanske musikanter kan överleva genom att bli gatu-sådana? Förlåt, bara en vild idé.
Institutionerna står gapande tomma på besökare och åskådare. Förtvivlan växer.
Folkteatern i Gävleborg har kommit på ett snilledrag för att bryta dödläget. (GD 200507) Ring oss så får du en text uppläst av en professionell skådespelare!
Få i detta kulturskeptiska, för att uttrycka det milt, blåställens kärva nyttolandskap lär lyfta på luren och tillvarata detta exklusiva erbjudande. Förutom föreningen Folkteaterns vänner, det vill säga de närmast sörjande, om man vill vara elak.
De lojala som aldrig sviker, vad som än presenteras från tiljorna. Utan dem levde Folkteatern mycket farligt. Farligare.
Man minns plötsligt under Folkteaterns storhetsdagar, med en namnkunnig och stjärnspäckad ensemble, när Sven Wollter knackade dörr på bruket i Sandviken. Det skulle spelas teater på anrika Valhalla och Wollter utnyttja sitt kändisskap för att locka publik.
Några skrämdes av honom ståendes där med dånande röst i dörröppningen, om de ens öppnade dörren. Undrade vad i hela friden det var fråga om, aldrig varit med om dylik uppsökande verksamhet. Som Folkteatern, tillhörande landstinget, skall bedriva.
Men kände förstås igenom Wollter från Raskens i tv. Ja, inte alla, förstås. Någon slängde raskt igen dörren, misstänkte Jehovas vittnen eller något liknande påfluget.
Premiäraftonen i Valhalla fullsatt. Teaterföreningarnas medlemmar, må man utgå ifrån. Knappast någon enda från bruket. Aftonen efter glest i bänkarna.
Buttert hörde jag någon, liksom undertecknad hårt beskattad senior, häromdagen muttra:
- "Vi behöver undersköterskor och inte teaterapor. Lägg ned skiten!"
Ödestider, mer än någonsin, för vår landstingsskattefinansierade teater. För att citera en av anfäderna på teaterhusets vägg: Att vara eller icke vara - det är frågan.
Kanske skulle jag ringa och be någon recitera delar ur just det citerade teaterstycket?
Ännu bättre: Ring mig, Folkteatern!
Problemet bara att jag aldrig svarar i telefon.
Den politiskt & medialt så omsjungna a-kassan är dessutom numera "lite" begränsad jämfört med förr i tiden. Massarbetslösa förväntas hitta nya jobb närmast direkt i alla väder & årstider. Allt konkret ansvar (att hitta det som inte finns) verkar dessutom vila på den arbetslöse, både i 90-talskriser & under jobbslukande pandemier.
SvaraRaderaJo, så är det. Allt läggs på den enskilde. Vad gäller Af, hån prata om FÖRMEDLING av arbete.
SvaraRaderaArbetsförmedlingen har väl dock fått en rättvisande stämpel som "museum" numera? Men a-kassan framställs i media som arbetslösas trygga gosedjur. Men det är ju bara en urgröpt (& mycket kort) lyxförmån för de efterfrågade & anställningsbara..
SvaraRaderaHela det arbetsrättsliga systemet borde ses över. Utan att försämras, märk väl. Med ett sjunkande antal anställningsägare. En växande gig-ekonomi. Verkligheten trycker på.
SvaraRadera