Ensam och levande

 









Jag väntar på och ser mycket fram emot att få dyka ned i Åsa Sandells (bilden) essäsamling om boxning: I själ och hjärta. 

Hon  har varit kulturredaktör på HD (länge under Gunnar Bergdahl, mannen med den flotta hatten, landets bästa kultursida och alltid synnerligen läsvärd) och jag vet att hon kan skriva. 

Rolig kombination. Pugilist och kulturjournalist. Varför inte. Glöd i nävarna.

I Max-Schmeling-Halle (döpt efter den tyske hårt slående boxaren som nazisterna först tog till sig) i Östberlin blev hon stor publikfavorit när hon för ett antal år sedan fajtades mot Muhammad Alis dotter, Laila Ali. 

En riktig fajter av det renaste vatten, Åsa. Liksom en annan ringmärkt: Mikaela Laurén. Den förra dock minst ett nummer större. Ettrigare. Farligare. 

Sådan far, sådan dotter. Float like a butterfly, sting like a bee. Laila påminde med sin rörliga stil om fadern - the greatest of all times - i ringen. Teknisk. Undanglidande. Svår att nita fast. Och vann. Välförtjänt? Kan diskuteras. Domarbedömningar aldrig fair. 

Domaren bröt utan vidare spisning matchen efter fem ronder. Till Åsas påtagliga frustration. Förstår henne. Hade gärna kämpat fem ronder till.

Aldrig är man så ensam som i en boxningsring. Ingen lagsport, förvisso, där man kan luta sig mot och ta stöd från andra. Du har bara dig själv. Det vilar något existentiellt och ödesmättat över detta. Att leva det är som att kastas in i ringen. Ensam möta sitt öde. 

Åsa skriver tydligen själv: Aldrig så levande som i ringen.

Min pappa var amatörboxare som ung. Tror han var ganska framgångsrik. Gick i flugvikt. Där går det undan. Därför roligt se. Inte som i tungvikt där det lätt blir att man stångas och hänger på varann. Rond efter rond.  Femton ronder.

Pappa förärade mig ett par boxningshandskar. Bruna. Klumpiga. Kanske hoppades han att jag med min räckvidd - guld värd i en ring - skulle ägna mig åt the noble art of self-defence. Men mitt humör låg mig i fatet. Jag förlorade det. 

En dödssynd i boxning. Du glömmer garden, då smäller det. Det obevakade ögonblickets inneboende, oförutsägbara dramatik. När det avgörs. Och det blir för sent rädda sig. Livet? Igen?

Återkommer när jag läst Åsa.