Man kan inte lära gamla hundar sitta. Så lyder talesättet. Nå, det stämmer även in på vissa yngre, fyrtassade varelser.
Min älskade Sussi var en welsh terrier. Föredrog att bege sig ut på strövtåg helt på egen tass. Kunde i ett obevakat ögonblick slinka ut om morgonen. Återkomma långt senare på dagen. Tilltufsad och darrig på benen.
Efter råkurr med kattor under farstubroar på Bruket där mina morföräldrar bodde. Hon jagade först in den tilltänkta motståndaren under en bro. Sedan drabbades det samman. Antagligen så det stod härliga till.
Inte kom hon rusande som skjuten ur en kanon när pappa, allt argare, ropade på henne. Han måste lura henne att han hade något gott åt henne i sin knutna hand. Det gick en gång. Sedan genomskådade hon tricket.
Långt senare stämde jag av med en matte till en hund av samma ras. Hon bekräftade det jag redan visste: de hundarna är inte som andra. Blir sittande där man sätter dem. Så som man kan se hundar utanför butiker.
Troget väntande på husse eller matte. Sneglande mest hela tiden mot butiksdörren. Svansviftning i beredskap.
Det finns en underbar bild från min barndom. Jag är inte gammal. Sover i solen i en eka. Nedanför mina morföräldrars sommarstuga vid Storsjön. Sussi håller vakt. Jag kan utläsa av hennes kroppsspråk att det är mycket i omgivningarna som drar.
Hon skulle förstås vilja bejaka sin svårstoppade impuls att rusa åstad - full fart mot nya äventyr. Men instinkten att vakta ”valpen” är starkare. Så hon stannar.
Sussi var min förtrogna. Jag viskade hemligheter i hennes öra. Det som ingen annan fick höra. Ingen tvåtassad. Och så länge som jag med mina fingrar ”knorvade” henne uppe på huvudet satt hon stilla. Blicken riktad mot mig.
Tumörer i underlivet. Hon började se allt sämre. Nafsade efter mina kompisar. Trots att jag strängt förmanade henne. Hade förmodligen ont.
En dag åker pappa i väg med henne. Blek och tystlåten. Illavarslande. Återkommer med kopplet. Inget annat. På kvällen hör jag mina föräldrar viska om hur det gick till. Jag hör det fruktansvärda ordet ”slaktmask”. Min livliga fantasi producerar bilder som får mig att rysa.
Bild: Jag kan inte finna fotot med ekan där Sussi vakar över mig. Däremot ett foto där hon placerats i min barnvagn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar