Jag hatar det totalitära!

På Sveriges framsida, närmare bestämt i Göteborg med det smukke Krøyerland (åh, vad jag längtar dit!) på andra sidan havet, blott drygt två timmar bort, bor vännen Jan. 

En av de mest belästa jag känner och som räddade sitt fria, reflekterande existerande på jorden genom att inte stanna inom det tänkandet formaterande universitetet. 

Jan skickar mig en bild på Fuhlsbüttel i Hamburg. (Ovan.)

Den vackra borgen tjänade som koncentrationsläger under nazisterna. Där satt Jans farfar i flera år. En annan fånge var författaren Willi Bredel, förmodligen helt bortglömd i dag. Vill vagt minnas att Jan Myrdal skrivit om honom i en Skriftställning, att de var kompisar. 

Bredel blev med tiden, efter att ha överlevt koncentrationslägret, en uppburen kulturpersonlighet i DDR och placerades på en hög position. 

Jag tjötar, så fort jag hinner, på Jan att skriva en bok om sitt liv och sina släktingar, om sina rötter i Tyskland. Mer exakt det, åtminstone förr, röda Hamburg. Öden som måste nedtecknas. Så är det bara. Liv får inte vara liv i vatten. 

Min spontana reaktion när jag betraktar fotografiet på den skräckinjagande, alldenstund man vet vad som utspelade sig innanför väggarna, byggnaden: Jag hatar det totalitära! "Jag hatar de likgiltiga", skrev Gramsci (bilden nedan), även han inburad. 

Hotade fascisterna i Italien med sitt skarpa huvud. Intellektet kan vara ett vapen. Liksom Woody Guthries gitarr. 

Lätt att instämma i Gramscis hat. Alla dessa likgiltiga. Man skulle med fog kunna påstå att de medverkar till, och upprätthåller, det totalitära genom att förhålla sig passiva. Om än inte blinda och döva. 

Som i nazismens Tyskland. Berlinarna kunde stå i dörröppningar och fönster och bara glo när judar tvingades gå till fots till de väntande godstågen i Grunewald för att transporteras österut. 

Som om det varit ett folknöje. 

I DDR, som efterträdde Tredje Riket i Tysklands östra del, gällde det att inte väcka maktens intresse, inte dra på sig Stasi. Den tigande vägen offrades indirekt dissidenterna, "bråkstakarna". 

Jag slås, för att peka på det, av hur få minnesmärken över systemkritiker i DDR som man stöter på när man knallar runt i Östberlin. Några ord om Havemann på en vägg utanför en Humboldt-institution. 

Hans vän Biermann - nichts. 

Kanske beroende på alla "realsocialister" som, med eller utan blod på händerna, övervintrat i Die Linke. Flintskallige Gregor Gysi en av dem. Flitigt förekommande "charmknutte" i tv-soffor. Satt och hånflinade när Biermann framträdde i Bundestag. 

Jag glömmer det aldrig. Den fula handlingen från den slipade politruken. Lika hånfulla hans partilikar i bänkarna. Ingen skam i kroppen efter allt de utsatte Biermann och de systemkritiska i DDR för.

Det totalitära spänner från likgiltighet över opportunism (kanske en form av likgiltighet) till förövare. Och dess bärare finns överallt. Jag mötte dem även på högskolan. Ibland kallade de sig "chäfer". Krypande uppåt. Föraktliga. 

Kolleger till blötdjur, lika föraktliga, kunde yttra för att rädda sitt eget skinn och slippa obehag: "Gäller att gilla läget." När det intellektuella förfallet satte in. Oegentligheter skedde. Arbetskamrater behandlades illa. Kolleger sparkades.

Jag ser fram mot Jans bok! Med upproret i generna, eller vad den nu kommer att heta.