Försoning är möjlig, även i sista stund

Under den statligt påbjudna sociala distanseringen ser jag filmen That Good Night (2017) på Acorn. Titeln ett citat från den självförbrännande Dylan Thomas. Dras in med hull och hår. 

John Hurt spelar en taggig men ytterst framgångsrik författare, bosatt i Portugal, med svårt hjärtfel och som dessutom insjuknar i ALS.

Denna förfärliga sjukdom som skoningslöst, utan minsta misskund, successivt bryter ned den försvarslösa kroppen. En av mina stora favoriter bland dramatiker och skådespelare, Sam Shepard, drabbades av ALS. 

Det gör ont att läsa Patti Smith, tidigare frilla till honom, ta del av hennes porträtt i Apans år (2019) av den plågade Shepard. 

Kroppen förvägrar honom att rida sina hästar och att skriva, det som skänkt hans liv mening. Han är mentalt stark. Men processen fortskrider. Ingen återvändo gives. 

Hurts rollfigur avlider dock i ett tidigt skede av sjukdomen. Undgår det värsta förfallet.

Hurt bjuder på en fullkomligt lysande rollprestation som den otrevlige gamle patriarken. En rugguggla i vitt skägg och trasig halmhatt som styr och ställer med sin omgivning. Hurts virtuositet gör det svårt för hans medspelare att matcha honom. 

En svensk skådespelerska vid namn Sofia Helin, tydligen känd från Bron som jag aldrig sett, spelar Hurts betydligt yngre hustru. Hon är försiktig med agerandet, tack och lov, försöker inte konkurrera med den utrymmeskrävande Hurt. 

Han tillåts dominera och ta för sig i varje scen och vem kunde hindra honom? Han äger ju som ungdomarna säger. Exekverar något av en paradroll. Elak och djävlig. 

Hurt gestaltar en gammal man i insikt om sin unika, överlägsna författarbegåvning som dock så smått börjat blekna. Man kunde förstå det som att en detronisering eller förminskning pågår. Och han kan inget göra åt det. Något han är medveten om. 

Det är länge en mycket mörk historia som andas uppgivenhet och känslan av att det blir för sent att klara upp trassliga relationer med sina närmaste. Författaren har dålig kontakt med sin ende son som han försummat livet igenom. 

Den senare full av förebråelser, nära till bittra anklagelser med stänk av infantilitet. Tillbakahållen sorg låter sig anas över en livet igenom frånvarande, självupptagen fader. 

Men filmen visar, den stora behållningen, att försoning är möjlig. Far och son hinner försonas innan den förre går bort. De till och med börjar betrakta varandra med nya, mildare ögon. 

Det sydeuropeiska landskapet är solupplyst och bedövande, nästan provocerande vackert. Evigt hav i bakgrunden. En dag sjunker solen för oss alla i samma hav. Utan att komma åter.

Det enda i sammanhanget som inte möjliggör försoning, men det är heller inte riktigt sant denna gång, är döden. 

I filmen uppträder döden i form av en verserad gentleman i klanderfri vit kostym (spelad av Charles Dance, känd bland annat från The Crown) som vid ett flertal tillfällen försynt och på den mest utsökta engelska undrar om det inte är dags för författaren att resa in i evigheten. 

Filmen knuffar på den åldrade mannen till dessa rader som ständigt brottas med dödstankar men alltid minns som i eldskrift uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Ta vara på varje dag! Sök försoning med dem som åsamkats smärta! Låt det inte bli för sent! 

Ännu starkare blir reaktionen på filmen när eftertexten låter berätta att Hurt gick bort samma år som filmen hade premiär: 2017. Hur hanterade han sjukdom och att livets slut närmade sig under inspelningen? 

Filmen blir ju nästan självbiografisk. Söker på nätet, men får inget svar på min fråga. 

Bild: Hurt och Helin i filmen.