Vad är det för fel på Horndal?

"Man ska vara intresserad av allt!" brukade min salig mor, denna starka kvinna, en smula otåligt utbrista. När pojkvaskern, knappt torr bakom öronen, undsluppit sig något fult (också hennes uttryck) om vad det nu månde vara. 

Vagt minns jag vid ett tillfälle några förflugna, sura ord om Göingeflickorna och paradnumret Kära mor. 

Ju äldre jag blivit, desto klokare. Fan tro´t, tänker någon genast. Jag försöker, jag lovar, följa min mors generöst (?) präglade uppmaning. Blandar skamlöst högt och lågt. Ena dagen se smal "konstfilm" som en filmvetare jag kände benämnde motsatsen till block busters. 

Nästa dag buskisrevy från Vallarna i Falkenberg. 

Och jag njuter av båda. 

Ena dagen längta Rügen och Greifswald. Caspar David Friedrichs vita klippor och det vidsträckta, öppna landskapet i undersköna Mecklenburg-Vorpommern. Nästa kvista i väg på krokiga stigar till Horndal i utkantssverige och handla på ICA mitt i byn. 

Med brokig snusnäsduk applicerad över näsa och mun liknar jag en desperado eller bankrånare som klivit direkt ut från en gammal western. Vilket en kassörska bakom plastskärm förnöjt konstaterade. Skriftställaren som Billy the Kid. 

Ingen upplevelsehierarki. Inget joll. Anything goes, som den där Feyerabend skrev. I ett annat sammanhang. En uppmärksammad bok som retade de fyrkantiga ordningsmännen på universitetet, med statiska metodregler på hjärnan. 

Härom morgonen i den sköna månaden maj. Fortfarande kvar i sängen. Trött, sovit alldeles för lite som vanligt. Slår av gammal vana på transistorradion, hamnar i P4.  

Brukar pröva P2 men ofta spelas så intensiv, krävande klassisk musik att man blir nervös och svettig i pyjamasen. Melodiöst och behagligt skall det förstås vara på morgonen! Att kliva ombord på den väntande dagen tillsammans med. 

Ring så spelar vi i babban. Dam i Surahammar på linjen, ombeds redogöra för vad ägna resten av dagen åt: Trädgårdsarbete. Jaga maskrosor. 

Oförargligt, kunde det tyckas. Inget att tjafsa om. Men jag slår snabbt av radion. I det till synes oförargliga göms, hör jag, en politisk dimension. Nu bortser jag från skvalradiodiskursen. Det är ju inte läge ringa och diskutera filosofiska spörsmål. 

Det kan man göra om aftonen i Karlavagnen med Stina Wollter som suveränt hanterar inringande olyckliga varelser i alla åldrar. 

Jag hör - projicerande, inläsande? - i Ring så spelar vi en folkets röst som är avpolitiserad och förslavad. En röst som är snäll. Går med på allting. Makten kan fortsätta sova lugnt.

Det försöker jag också. Men fixar det inte.