Inte studentens lyckliga dar

Sjung om studentens lyckliga dar
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår

Nå, så mycket sång av det slaget lär det inte bli denna pandemiska, restriktionernas vår. Kanske heller inte något ungdomligt fröjdande med klackarna i taket. Men vad vet man.

I min hemstad har det beslutats om allvarliga inskränkningar i utspringandet. Alla vet varför. Men accepterar det inte utan vidare. Beslutet har framkallat gnöl och protester. Anonyma insändare - som brukligt är i denna stad. Aldrig framträda med namn och stå för något! 

Gefle Dagblad (27 maj) låter i ett stort uppslag en tredje årets gymnasist berätta om hur hon grät - stackarn! - när hon förstod att det inte blir som hon förväntat. 

En vit studentmössa, hennes namn inpräntat, på bild bidrar till den sorg artikeln förmedlar. GD vet sannerligen hur en slipsten skall dras. Det här tar bättre än all trist rapportering om virusinsjuknade. 

Indignationsjournalistik - det biter. Om än inte i detta fall så alla med max nio år i folkskola. Och det är åtskilliga i blåställens, de valkiga nävarnas, region. Men de kanske inte läser GD.

Skriftställaren reagerar surt som den grumpy, old man han är. Vad då "ta studenten"? De tar väl ingen student, de där unggloparna! De avslutar gymnasiet. 

Och ett så intellektuellt urholkat sådant, om man får tro utbrända lärares vittnesmål inifrån salarna, att ett traditionellt utspringande förefaller minst sagt en smula malplacerat. 

Som om man välutbildad och allmänbildad med all rätt signalerade det till den hyllande världen. Men så förhåller det sig ju icke. 

Om det nu inte är så att befrielsens klocka ringer. Efter tre, påfrestande skolbänksår (om än med smartfånen aldrig långt borta). Rätta mig om jag har fel. I princip kan väl alla gå på gymnasiet nuförtiden? 

För att hjälpa sossarna hålla nere arbetslöshetssiffrorna. Gymnasiet som förvaring och parkeringsplats.

Tog studenten det gjorde man på min tid! Basta. Jag tillhörde den sista kullen som tog studenten på det riktiga sättet med censorer och muntliga förhör. Så vi förtjänade sannerligen vår vita kapsyl. Väntande släktingar på skolgården. 

Skrål från lastbilsflak. Förutom studentens lyckliga dar den obligatoriska loppans stolta gång på rullgardinen.

Jisses. Så förskräckligt många år som gått! Femtiotvå. Mer än ett halvt sekel. Det är ju inte klokt. Vi som sprang ut tillsammans från Sandvikens Högre Allmänna Läroverk har blivit gamla stötar. Varje dag scannar jag dödsannonserna. Kan inte låta bli.

När namn som Erik och Henry svischar förbi som vänner på Facebook andas jag ut. Det sista utspringet återstår. Men det gör vi inte gemensamt.

Bild: Skriftställaren (i realmössa!) tillsammans med stolt moder på skolgården.