Ångestskapande pedagogik benämnde vi, snarare undertecknad inför en utbildningskonferens arrangerad av SFS (Sveriges Förenade Studentkårer), det. En påbyggnad och fördjupning på den dåvarande ekonomutbildningen.
Och som vi glada i hågen sjösatte på Högskolan i Sundsvall. Ett alternativ, under rubriken Organisation, till fördjupningarna marknadsföring och redovisning/ekonomistyrning. Upp till studenterna att välja alternativ efter två gemensamma basår.
På ett "gammalt" universitet hade det säkert inte gått. Med en fastlagd, mycket trög ordning som man inte rubbar. Det var en mycket utstickande företagsekonomi-utbildning, det kan man lugnt påstå. Ingen liknande någon annanstans i Sverige.
Och snart ryktades det om den. Vad i hela friden var det som pågick? Deltagarna, inklusive de utbildningsansvariga, föreföll taggade på ett nytt sätt.
Vi startade 1986. Började med att fråga oss själva, jag och kollegan Rosenberg, en fritänkare från björkarnas stad plågad av mångårig undervisningsleda: - Vad skulle vi själva vilja gå för utbildning? Vad skulle den innehålla och hur läggas upp?
För att vi skulle stimuleras och roas.
Så hade vi aldrig tänkt förr när kursplaner knådades fram - enligt rådande diskurs. Nu var det fråga om en sprillans ny utbildning. Det gav oss två rävar utrymme att vara innovativa. Och höja ribban.
Utifrån egna preferenser byggde vi upp utbildningen som sträckte sig över ett och ett halvt år. Med start i ett fem veckor långt "omskolningsläger". För att göra studenter av eleverna, det var det inofficiella målet.
I introduktionskursen ingick ett terapeutiskt inslag. Syftet ökad självinsikt. Smärtsamt men nödvändigt.
Till saken hör att jag samtidigt skrev på boken Själens revolt (utgiven 1988) med ambitionen att förena organisationsteori och psykoterapeutisk teori.
Och studenter fick vi, valde oss trots den ingrodda förväntningen "man måste vara säker få ett jobb efter examen". Aldrig fler än tjugo. När utbildningen presenterades, deklarerade vi sturskt: "Vi vill ha sådana som tänker själva. Ni andra gör er icke besvär." Det triggade.
Någon snäv, yrkesförberedande utbildning var det sannerligen icke. Inget svar på frågan ”vad blir man om man går den?” lämnades.
Det behändiga antalet deltagare öppnade för en seminariebaserad, intellektet befrämjande utbildning. Ett slags "anti-pedagogik" eller emanciperande sådan, för att tala med Freire. Frihet under ansvar. Essäer skulle skrivas. En krävande examinationsform.
Flera av studenterna har sedermera gjort karriär, som det heter. Någon blivit professor. Så den "flumutbildning" som kollegerna beskrev den som, förmodligen avundsjuka på att vi fick goda resurser med förhållandevis få studenter, var det definitivt inte.
Så här långt efteråt kan jag tycka att det var det absolut roligaste jag gjorde under min tid som högskoleavlönad. Varje pass ett äventyr. (Aldrig annars.) Stort inslag av oförutsägbarhet. Ingen korvstoppning, ingen mekanisk inlärning. Öppen atmosfär.
Jo, förresten, vad roligt anbelangar. Iscensatte en kurs kallad Kunskap och tystnad. En kurs i ovisshet som underrubriken löd. Säger det igen: aldrig att det skulle ha gått på ett universitet. Att det gick på högskolan förundrar mig dock än i dag.
Därefter flyttade jag, efter alltför korta perioder vid Harvard University och Harvard Business School, till Gefle. Och en fruktansvärt trist högskola, torrbollar till kolleger. Men det är en annan historia. Den tar vi någon annan gång. Nä, det gör vi inte.
Fotnot: Vi utgick ifrån och räknade med att ångest skulle infinna sig när gymnasifiering och omyndigförklarande bryts, lutade oss mot Rollo Mays ångestbegrepp (inspirerat av Kierkegaard). Mer om utbildningen i Zenit nr 2 1991 under rubrik: "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar