"Dom måste ha nåt fel på fantasihålet", undslapp sig på bredaste dalmål Transportordföranden Hasse Ericson när han utsattes för ett massivt, oförsonligt mediadrevdrev.
Efter diverse fuffens. Inte så lite heller. Missbrukade medlemmarnas pengar. Deras förtroende.
Ericson gav fackpampen ett ansikte. Tacksam för union busters och borgerliga, föga fackvänliga, murvlar att hatiskt använda som projektionsskärm. Bortom faktagranskning. Med det utseendet var loppet så att säga kört för Ericsons del.
Kraftigt överviktig. Blossade på feta cigarrer. Fotograferades när han semestrade på en anläggning tillhörande dåvarande SAF. I solglasögon och med majestätisk pose, iförd badbyxor med mage vällande över linningen, liknade han en maffiaboss.
Det ryktades att för att kunna komma i fråga för en plats i styrelsen - i det hårt toppstyrda förbundet - måste vederbörande härstamma från Ludvika, Ericsons födelseort. Fria Pro gjorde en sketch på det när uteslutningarna av misshagliga i Transport haglade som värst:
- "Hasse, varför kommer alla i förbundsstyrelsen från Ludvika?"
- "Vad menar du, vill du bli utesluten?"
"Hoffa" kallades han. Efter den mytomspunne, karismatiske och auktoritäre, ordföranden i amerikanska Teamsters. Den senare älskad av många medlemmar, i synnerhet lastbilschaufförerna. Var beredda gå genom eld och vatten för honom. Hatade journalister.
Hoffa, som antagligen mördad försvann spårlöst, hade utan tvekan ett starkt stöd bland många lojala gentemot honom. Tror jag Ericson också hade. Denne sege förhandlare som kunde sitta vid förhandlingsbordet timme efter timme, till långt in på nätterna.
Tills motparten inte orkade mer.
Förhandlade upp tidningsbudens usla villkor. En uppgift som föga intresserade drevet. Störde bilden av den njutningslystne pampen.
När jag skrev min avhandling om facket intervjuade jag företrädare för Transport lokalt i Gefle. (Jag är numera, kuriöst nog, bosatt på den holme där fackexpeditionen var belägen.) Fick för mig att han var omtyckt och respekterad bland dem.
Tyckte mig höra inslag av skräckblandad förtjusning. Ericson, större doer än retoriker. Resultatinriktad, i det tysta. Bortom strålkastarljuset.
Efter att med minst sagt skamfilat rykte på ett förnedrande sätt tvingats ut ur Transport och det goda livet vände alla honom ryggen. Även ryggdunkarna. Han förklarades inofficiellt persona non grata. Placerades i kylan.
Av alla utom en. Högst egendomligt. Förbryllar mig.
Den ende bokhandlaren i Gefle som av en antikvariatsinnehavare benämndes "den antiintellektuelle bokhandlaren". Honom brukade Hasse ringa om nätterna när han mådde tjyvtjockt. Och ingen annan fanns till tröst eller lånandes honom ett öra.
Kunde inte bli konstigare. Två så omaka. Led bokhandlaren med "Hoffa"? Identifierade han sig på något sätt med denna avsatte, tragiske figur som föga lastgammal lämnade jordelivet?
Men inte upphörde fuffens, mygel och missbruk av medlemmarnas pengar i och med Ericson. Det har fortsatt inom olika LO-förbund. Kommunal och andra. Som om "fackpamparna" ingenting lärt. Det goda livet frestat för mycket.
Spelar roll. I coronatider växer medlemsstocken. Det är a-kassan man vill åt.
Vem minns längre mannen från Ludvika?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar