Deklarera med stigande blodtryck

Jag är uppvuxen med att man skall göra rätt för sig. Det predikade mina strävsamma föräldrar från att jag var tillräckligt gammal att vara mottaglig för det kärva budskapet. Man skall inte ligga samhället till last. 

Något av det fulaste som fanns var att gå till "socialen" och leva på bidrag. Snylta på det allmänna.

Den som inte arbetade och gjorde rätt för sig skulle heller inte äta. Flinkt arbete leder snarast till vilan som det kategoriskt fastslogs på en bonad i mitt föräldrahem. En självklar sanning. 

Kronblom skrattades det åt. Denne latoxe på sofflocket. Men det var ju en seriefigur. Och som sådan skulle han förbli. Ingen role-model. Knega måste man - inte fira som det hette.

Jag sitter och plitar med min deklaration efter att länge gått runt datorn och känt - som varje år - motståndets trösklar växa sig närmast kämpahöga. Under stigande irritation fyller jag i. Snarare undertecknar det av myndigheten redan ifyllda. Storebror har kontrollen. 

Jag har betalat in så in i helvete med skatt 2019. Det där med att pensionärsskatten skulle bort, som Löfven lovade under valrörelsen, blev det förstås inget av. Valfläsk och båg från skrupelfria politiker som ser om sitt eget hus. 

Trots allt de dragit från min låga statstjänstemannapension - ändå räcker det inte. Skatteverket har räknat fram att jag skall betala in kvarskatt. Ingen liten sådan heller. Pengar jag kunde göra något roligt och stimulerande för - i virusbefriade framtider. 

Berlinresa, framförallt. 

I det Gefle där jag bor strosar, i vanliga fall när pandemi inte råder, arbetsbefriade omkring på öppen gata. De behöver inte göra rätt för sig. De måste tycka att de befinner sig i paradiset. Aldrig betalat in en krona i skatt. 

Till och med utanför Stadshuset kan de häcka mitt på blanka förmiddagen, så att politikerna observerar dem på väg in i byggnaden. De får dock hållas. Enklare bara lätta på skattebetalarnas börs. Risk annars beskyllas för rasism och främlingshat.

Jag ser icke-arbetande - man skulle förstås kunna säga att de har den medborgarlön jag i många år pläderat för - med dyra barnvagnar. Modekläder. Senaste modellen av Iphone. För dessa arbetsbefriade vecklar Schlaraffenland ut sig framför deras fötter.  

Bortsett från min egen privata surhet som den grumpy old taxpayer jag är - jag tror inte att ett samhälle som låter en av sina viktigaste grundstenar upplösas kan bestå i längden. Inte det samhälle som jag har levt i. Det blir något annat. Tendensen redan glasklar.  

Tillbaka till siffrorna. Kvarskatten kommer jag inte undan. Det svider i pluskan.

PS. E-blanketten upplyser mig svart på vitt om hur mycket jag betalar i skatt för public service. Blodtrycket stiger ännu mer. Denna eländiga statstelevision. Husbondens röst. Tillbaka till licensen och möjlighet att slippa undan. Eller gör publice service-skatten frivillig! 

Bild: Edvard Munchs Förtvivlan (1892)