När är helvittet över?

Jag drar upp min bandana, snusnäsduk heter det väl på gammal hederlig svenska, över mun och näsa och tassar försiktigt in i en ICA-butik. Efter en stund knepigt behålla snorfanan på. Den är tät. Och jag liknar en amatörmässig rånare med flackande blick. 

Det egendomliga är att ingen reagerar på denne maskerade figur. Vafalls? Har jag blivit osynlig? Nä, virustider. Alla har fullt upp med att hålla av myndigheterna påbjudet avstånd. Vi är ett lydigt folk, remember. Rena östtyskarna. 

Ut i vilda skogen, långt bortom civilisation och medmänniskor ängsliga att bli smittade, för att under besvärliga förhållanden, starkt kuperad terräng, avverka 5 kilometer till fots. 

Efter en natt med, även för min del, mycket litet sömn är det illa ställt med kraft och energi. Och jag måste kämpa och ta i för att fixa dessa usla kilometer. Därigenom samla ihop ett tillräckligt antal steg, enligt ordination från Socialstyrelsen, på telefonens stegmätare. 

Min närstående ser imponerande spänstig ut när vi knallar på bland grönsakerna. Betydligt spänstigare än en lunkande undertecknad. 

Unga män dyker plötsligt upp med vältränade ben på mountain bikes. I hiskelig fart mellan trädstammarna. Muttrar tyst, surt och avundsjukt för mig själv: "Ni blir gamla och trötta ni också. Vänta bara, spolingar."

Skummar jag svenska tidningar på nätet, eller slår på radion, samma visa dag ut och dag in: Nya döda, nya döda, nya döda. Mentalt påfrestande. Och så i tv-sänd presskonferens statsministern med en framtoning som kan beröva en den allra sista gnistan av livsglädje. 

På söndag förmiddag skulle jag från Arlandas terminal 5 tagit av till mitt älskade Berlin. Längtar till Dahlem där Freie Universität är beläget. Och till mitt trivsamma hotell ett par stenkast från campus. In i det längsta har jag vägrat acceptera att det blir ingen resa.

SAS har återkommande och mycket tjatigt sedan en tid varit på mig om att byta min redan betalda biljett mot en voucher. Till slut gav jag för ett par dagar sedan upp mitt avvisande och gick bolaget till mötes.

Hotellet i Dahlem kontaktade jag avbokande i förrgår. Tungt som bly.

Wie immer har jag varje morgon lusläst Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. Senaste dagarna letat öppningar. Lättnader i restriktionerna. Men icke, sa Nicke. Till och med Mutti är smittad och arbetar, eller vad det skall kallas det hon gör, zu Hause. 

Nu börjar det luta åt, om jag får tro en virolog, att Nordjyllandsveckorna i sommar är i farozonen också. Äh, va´ fan, som en släkting till mig brukar vräka ur sig i tid och otid på film. Vet inte om jag klarar av ett inställt Nordjylland utan att kasta mig ut genom fönstret. 

När är det här helvetet över?

Fotnot. Snubblade nyss över denna läsvärda text: https://www.8dagar.com/2020/04/vad-handlar-pandemihystrin-om.html