Inget att dividera om! Aldrig är det så vackert i Berlin som om våren, det vill säga i skrivandets stund. Blundar och framkallar Unter den Lindens grönskande lindar, även om en hel del huggits ner på grund av ett sargande tunnelbanebyggande.
Spree glittrande under pråmar och sightseeing-båtar. Berlinare hängande på utomhuskaféer som det finns hur många som helst av. Lyckliga ansikten vända mot den värmande solen.
Romanen Berliner Kinder (titeln en blinkning till ölmärket Berliner Kindl), manuset förvarat djupt inne i min dator, utspelar sig om våren i Berlin. En ljus historia, ännu en kärleksförklaring till staden som inte liknar någon annan.
Även om huvudpersonen, en åldrad författare (hm!), i boken dör, vårdad uppe på högsta våningen på ett av världens största sjukhus, beläget i Östberlin - Charité. (Ni har väl sett tv-serien med samma namn? Annars - gör det bums! Den innehåller allt.)
I går skulle jag med Mac:en och Alfred Döblin, läser om honom, i bagaget ha anlänt strax efter lunch till Europas hjärta. Om det gått enligt planerna. En djupt efterlängtad resa. Allt betalat och klart. Flyg med SAS till Tegel. Blir inget.
Men de har lovat mig en voucher. Jag tror det när jag ser den.
Booking.com som jag har en mångårig relation med - låter lite knasigt använda ordet "relation" - vägrar att betala tillbaka pengarna för hotell. Först telefonkontakt med en trevlig, ung man. Sedan övergick det i icke undertecknade mejl från dem. Rena Kafka.
De kan fara och flyga, vilket jag inte kan.
Verkar inte som om jag heller kan få hotellet att tillhandahålla mig en voucher. 380 euro som jag lika gärna kunnat spola ned i toaletten. De är borta.
Och inte satan vet jag när det där förbaskade viruset skall sluta att styra allt. Om jag får tro Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost, mina dagliga aviser från Berlinfronten, så är inte förbundsstaterna överens om ett datum när det är dags att allvarligt lätta på restriktionerna.
Brandenburg mest liberalt därvidlag, har jag fått för mig.
Mutti, som själv varit drabbad och hemförlovad, verkar vara den makthavare på tysk botten som driver den hårdaste linjen. Uppvuxen i DDR, aktiv inom FDJ (Freie Deutsche Jugend, DDR:s motsvarighet till Hitlerjugend) vet hon förstås hur en totalitär slipsten skall dras.
Jag bläddrar med hjälp av datorn bland fotografier jag tagit genom alla år. Fyller med mig med Sehnsucht. Letar fram filmer på Youtube. Från Wannsee. Schwanenwerder. Dahlem. Kreuzberg. Måste avbryta. Sluta hälla salt i såret. Acceptera bistert faktum.
Ulf Lundell är beryktad för sitt, jag tvekar inte att kalla det helkorkade uttalande om att en "inställd spelning är också en spelning". Äh. Kyss mig där solen aldrig skiner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar