En åskådare indoktrinerad med amerikansk filmdramaturgi, som av verken obetingar kräver en början och ett slut, kanske skulle säga att den danska dokumentären De skygger vi arver från 2019 aldrig kommer till skott.
Det är som om den söker sig själv, om ni förstår vad jag menar.
Frågar sig själv: Vad mer exakt vill jag förmedla? Detta självrefererande och kritiska reflekterande runt, den både explicita och implicita, kärnfrågan vad vill jag med min dokumentär? griper omedelbart tag i mig.
En dokumentär som till väsentlig del handlar om sig själv.
Ett barnbarn, Susanne Kovács (bilden), försöker energiskt, nästan tjatigt, förmå sin gamla farmoder, koncentrationslägerfånge i Ravensbrück och Mauthausen, att berätta om sina erfarenheter.
Det är primärt känslorna hon är ute efter. Farmoderns inre värld, emotionella reaktioner. Men den gamla kvinnan slår stillsamt, ibland tämligen bryskt, ifrån sig.Hon vill lägga det organiserade helvetet bakom sig, har ingen lust att tala om vad hon varit med om, fast barnbarnet insisterar med kameran påslagen.
Det som hände, det hände. Enligt den tidigare fången som överlevde de fruktansvärda lägren. "Mänsklighetens slutstation" som någon sade om Auschwitz.
Efter kriget kom farmodern med maken till Danmark, de blev danska medborgare. Det judiska skall inte framhävas, de är från och med nu danskar, inte judar längre. Deras konsekventa livshållning i och med att de trätt in i det danska samhället.
Inget i hemmet eller vardagslivet får signalera eller påminna om något judiskt. Sekularisering ett för svagt ord i sammanhanget, det är betydligt mer än så.
Någon explicit förklaring gives vi icke. Förträngning? Förnekande? Självhat? Frestande att amatörpsykologisera. Eller tänka: det judiska tog nazisterna. Det förintades i lägren.
Barnbarnets fader har mycket svårt att tala om sina föräldrar med dottern. Fadern misshandlade honom under uppväxten.
Men han vägrar skylla det på nazisterna och föräldrarnas traumatiska upplevelser. "Man tror att alla som satt i lägren var goda människor." Underförstått: så var det icke.
En smått förbryllande kommentar. Jag förstår det som att sonen vägrar låta fadern komma undan med vad han gjorde mot honom. Ingen bortförklaring, ingen rationalisering. Fadern var en sadistisk tyrann och skall inte förlåtas.
"Det er et yndigt land." Mitt i alltihopa dansk, småborgerlig idyll där man hygger sig, spiser lægekage och hissar dannebrogen. Trevliga små hus, välskötta trädgårdar. Fasan kryper in och gömmer sig bland de välansade buskarna.
Men är städse närvarande, färgar dokumentärens atmosfär.
Barnbarnet når aldrig fram till sin farmor. Tll slut ger hon upp. Inser att hon måste släppa det - vad det nu är hon fått för sig att hon måste förstå. Det står aldrig riktigt klart varför hon måste få veta. Hur det mer precist skall hjälpa henne i hennes liv.
Farmodern dör strax efter den inspelning där hon framstår som mycket, mycket trött - blundar stundvis - och färdig med livet. På egen begäran läggs hon i anonym grav. Liksom försvinner spårlöst. Som om hon aldrig varit där.
Det är en egendomlig dokumentär. Vad handlar den om - egentligen?
Jag ser den en solig våreftermiddag med persiennerna för fönstret och blir mycket starkt berörd. Jag kan inte någorlunda utförligt svara varför.
Jag såg också filmen. Med stor behållning. Vanligtvis hyser jag en stark aversion mot filmer som handlar om sig själva eller s k metaromaner. Fast ibland träffar man på sådana som är skickligt gjorda.
SvaraRaderaApropå minnena från lägren kanske man ska komma ihåg att det fanns hundratusentals f d KZ-lägerfångar i Europa efter kriget. Minns att Israels premiärminister Eshkol på 60-talet påstod att det fanns 100.000 medborgare i landet som suttit i Auschwitz. Och trots vad man ofta hör lever många fortfarande idag. Igår såg jag t ex pianorvirtuosen Stella Tjajkovskij, idag över 90 år, berätta om hur hon lyckades överleva lägret.
Den mörka historien har ju tagit plats i populärkulturen och det förekommer en mytologisering, speciellt i Hollywood-versionerna, där folkmorden görs till något mystiskt och obegripligt.
Beträffande de f d lägerfångarnas minnen tror jag man behöver påminnas om att det fanns ännu helvete inuti lägrens helvete. Nazisterna organiserade det hela så att de lät fångarna vakta, förtrycka och t o m i praktiken ta livet av varandra. Det är om detta fasansfulla som "ärkerevisionisten" Rassinier skriver i sin Le Mensonge d´Ulysses. Själv överlevde han Buchenwald som invalidiserad och gjorde sig snabbt till var mans niding genom att skildra hur eliten bland de politiska fångarna utnyttjade sin ledarposition i lägret för att genomföra utrensningar för att bevara kadrerna intakt.
Man kan med fördel ställa den skildringen mot Kogons "SS-staten". Kogon hörde till "eliten" bland fångarna och kunde ha en distans till det han upplevde.
Tack, Mats.
SvaraRaderaFör några år sedan såg jag i dansk tv ett program om danskar som suttit i koncentrationsläger och överlevt. Ingen av dem hade före programmet talat om sina lägererfarenheter med någon, inte med sina barn. Det var som om de kände något slags överlevnadsskuld, eller hur man skall förstå det.