Jag älskar Mannen på ön

Jag har dåligt samvete för att jag inte på länge försökt höra av mig till honom, ekonomiprofessorn och samhällsfilosofen, som jag i en recension av en av hans böcker benämnde "Mannen på ön".

Jag försökte att vara fyndig. Det hade dubbla betydelser. Dels syftade det på Capri där han och hustrun Marianne hade, det lär nog vara sålt vid det här laget därav valt tempus, ett hus högt uppe i Anacapri. Inte så långt från Axel Munthes mytomspunna Villa Michele. 

Nära privatbostaden samhällsfilosofens egenhändigt inrättade Capris filosofiska park. Ett äventyr att bli guidad genom denna skapelse - följa de långa trådarna i den västerländska idéhistorien - av honom. 

Dels avsåg jag hans solitära position. En tänkare med en obändig integritet som aldrig först låtit fingret i luften avgöra vad man kan skriva om - eller hur. Så att man inte drar på sig lämlarnas argumentsfattiga vrede. Därmed en typiskt osvensk hållning. 

Antitesen till vindflöjel. Sådana där anpasslingar och opportunister som de går tretton på dussinet av, främst bland de osjälvständiga akademikerna vid våra klena universitet. 

Jag minns ett direktsänt SVT-program som vi båda medverkade i. När vi satt i green room, eller vad tusan det heter, och väntade på sändning passerade en rad politiska höjdare som kände honom långt tillbaka.

Men som nu knappt låtsades om det. Beröringsskräck tror jag man kallar det. 

Hälsade som bäst mycket avmätt. Lillpuppen Feldt, ni vet den där högersossen med "löntagarfonder är bara skit, men nu har vi baxat dom ända hit”, och andra yrkespolitiker. 

Medborgarlön skrev han tidigt om. En idé som dessa virusdagar, med uppsägningar och ekonomisk utsatthet, seglar i stark medvind, kanske starkare än någonsin. Insåg tidigare än många andra att den fulla sysselsättningens arbetslinje var dömd att blekna. 

Men det gick naturligtvis inte att säga högt på den tiden i det parti där han ansågs vara en av de bärande ideologerna med boken Funktionssocialism. 

När han sedermera hävdade biologins och genetikens överordning gentemot den sociala faktorn, då tog det närmast hus i helvete hos tyckarlämlarna. 

Och när han hädiskt skrev att utjämningssträvandena på skolans område gjorde bara saken etter värre. Lika bra att låta bli. 

Det var som att svära i kyrkan. Beröva socialdemokratiska utbildningsideologer deras självpåtagna mission. Slakta helig ko.

Vi är födda olika, utrustade olika, vi är olika intelligenta. Naturens obönhörliga, någon har säkert behov av att säga grymma, lag. Det kan inga politiska strävanden, hur än S-märkta och godhjärtade, ändra på. 

Numera anses det kanske inte lika kontroversiellt att försvara en biologisk diskurs. Vad vet jag. Kanske är det värre än någonsin dessa identitetspolitikens gräsliga, antiintellektuella dagar. När hudfärg och etnicitet är det primära. 

Han har, det skall bestämt understrykas, aldrig dragit några extrema politiska slutsatser av sina vetenskapligt baserade påståenden om olikheten mellan individer. 

Även om de okunniga lämlarna stämplat honom som både det enda och det andra. Så där som de brukar hålla på med alla utstickare som vägrar att lämla.

Hans övertygelse tvärtemot vad de pådyvlat honom: olikhet kräver respekt och medkänsla. Här kommer idén om en medborgarlön, en basal trygghet omfattande alla, in ännu en gång. 

Senaste, jag vägrar att skriva sista, gången vi träffades in real life var mitt i Rom. Där han och Marianne besitter (besatt?) en fantastisk våning i ett kvarter uppfört under Mussolini. 

I samma kvarter ståtar ett hus med en beryktad balkongscen från en film med Loren och Mastroianni. På rak arm tror jag den mycket förnöjande filmen hette Una giornata particolare. Och att Ettore Scola regisserade. 

Il professore uttryckte, medan vi intog en aperitif i den trivsamma våningen, utsikt åt alla väderstreck, och stämde av våra aktuella livslägen, att han tyckte att orken blivit sämre. Av åldersskäl. 

Det sades utan sorg i stämman. Mest lakoniskt konstaterande. En vis mans stoiska självinsikt. 

Därefter knallade vi ned på en liten ristorante i kvarteret och avnjöt en utsökt god fiskrätt.

Min födelsedag, jag fyllde ojämnt, firades det året i Ostia utanför Rom, dit vi hyst in oss på ett hotell med 50-talsatmosfär för att uppsöka stranden där Pasolini mördades. Tidigt på morgonen ringde han och Marianne och gratulerade. 

Jag älskar Mannen på ön. Och hans Marianne. 

Fotnot. Bokomslagen blott ett axplock ur en rik produktion.