Blod är tjockare än vatten

"Blod är tjockare än vatten", framhöll alltid min salig mor. Med det avsågs att släktbanden är starkare än alla andra tänkbara mellanmänskliga band. Själv anlände hon inte överdrivet önskad och efterlängtad till denna värld. Tyvärr den bittra sanningen.

Min mormor blott sjutton år fyllda när hon blev gravid. Min morfar, som med hjälp av intyg från bolagsläkaren om att han var mogen gå skift, skickades ned i Verket tretton år gammal, drömde om att emigrera till Amerika.

Följa i farfaderns fotspår. Inte binda sig vid Bruket och det själsdödande Verket. Men livslång bundenhet blev det. Han kom aldrig i väg att söka lyckan västerut. Familj med hustru och så småningom fem barn att försörja. I en etta på Bruket. 

Ett liv som inte blev som han drömt om en gång i tiden. Aldrig pratade han om det. Bar det inom sig. 

Min FB-vän och tidigare grannflicka (herregud vad länge sedan!), som alla vi grabbar i kvarteret svärmade för men utan att ha minsta chans, Anette, avslöjade för mig att mina morföräldrar hade min mamma runt ett år innan de gifte sig. Inget jag dessförinnan känt till. 

Inte vet jag om det skvallrades om det på det intoleranta Bruket där man snålt höll ögonen på varandra, skulle inte förvåna mig.

En effekt av omständigheterna runt hennes födelse, så förstår jag det, blev att min mor alltid med emfas underströk: "Barn är Guds välsignelse". Enligt henne fanns inga oönskade barn. Alla var välkomna. 

Det underlättade när jag, inte ens tjugotvå fyllda och ännu ogift, en smula nervös skulle låta henne få veta att mitt första barn var på väg.

Något hon redan anat. Kloka kvinnan som älskade den medryckande sången Jesus älskar alla barnen. Och som fortsätter: alla barnen på vår jord. Klämde gärna i med den. Till eget gitarrackompanjemang. 

Det hände att vi stred om detta att blod är tjockare än vatten. Hon tyckte inte att jag var tillräckligt släktkär. Det kunde jag få höra. Rösten förebrående. 

Om jag förstått saken rätt är blodet medborgarskapsgrundande i två länder på jorden: Israel och Tyskland. Jag lekte förut med tanken att begära medborgarskap i det land som alltid känts som hemma: Tyskland. I mina ådror flyter ju tyskt blod.

Vi kan förflytta oss långt tillbaka, riktigt långt. Rötterna sträcker sig djupt ned i marken. 1400-talets sydöstra Tyskland. (Så långt når släktforskaren Gunnar.) Som då inte var ett sammanhängande land. 

På Västra Kyrkogården i Göteborg - jag har på densamma uppsökt Tottas, Afzelius och Brandebys gravar och stått en stund med kepsen avlyft - vilar en man vid namn Olle Eklund. Far till skådespelaren Jakob. Ni har väl sett Johan Falk på tv? Ruskigt bra.  

Olle var också skådespelare. Son till en av mina fastrar. Så vi var kusiner. 

Jag träffade aldrig honom. Han dog alltför tidigt, blott fyrtiosju år gammal. Jag är nyfiken på honom. Nästa gång i Göteborg skall jag leta upp hans grav. Viska: "Olle, du vet väl att blod är tjockare än vatten?"