Jerusalem besökte jag flera gånger i samband med att jag gästföreläste vid Birzeit University på Västbanken. Att ta sig till Jerusalem från Västbanken innebär en förnedrande och kränkande erfarenhet vid gränsövergången, en så kallad check point.
Unga israeliska soldater viftandes med vapen och gapandes. Beskådandet av hur gamla kvinnor och andra "terrorister" bemöts på det mest hånfulla, rasistiska sätt. Säger det än en gång: hur kan världssamfundet, om något sådant funnes, låta detta få fortgå?
Borde inte judarna veta bättre efter hur de själva behandlades i Tredje Riket? Nå, enbart en from förhoppning. Den iskalla verkligheten med sortering av människor i över och under talar för sig själv.
I Jerusalem kan man på apostlahästarna bege sig uppför, det är mycket krävande, Via Dolorosa. Efter att ha skakat av sig påflugna, de ger sig inte och situationen blir lätt otrevlig och hotfull, självutnämnda guider som kräver en stor summa pengar för att visa vägen.
Man passerar de tolv stationer som är förknippade med Jesu vandring, släpandes på korset upp mot sin plågsamma död på Golgata.
På ett ställe stod Maria och följde sonens dödsvandring. På ett annat torkade Veronika Jesu ansikte med en duk.
Via Dolorosa är beklädd med platta, svårt slitna stenar. Många har under seklernas gång betrampat dessa. Utmed den smala vägen souvenirstånd och restauranger till förbannelse. Vad skulle Jesus säga om denna skamlösa kommers om han kom tillbaka?
Platsen där korset var placerat svarade inte på något sätt mot min inre bild. På Golgata är en kyrka uppförd. Till denna strömmar kristna från hela världen. Trängseln alltid besvärande stor.
Att försöka ta sig in till den grav som Jesus lämnade tycktes mig näst intill omöjligt. Köer och trängsel även där.
Det som stannar kvar som ett ljust minne är Getsemane utanför stadsportarna. En egendomlig, Lars Gustafssons favorituttryck, känsla. Olivträd mer än två tusen år gamla. Känslan av att tiden upphävdes och där i örtagården Jesus med sina lärjungar.
Jerusalem återvänder jag aldrig till. Men mina vänner i Ramallah på Västbanken, utsatta för och kringskurna av den omänskliga ockupationen, tänker jag ofta på. Nästan dagligdags.
Fotnot. Jerusalem fanns med i bakhuvudet när boken Jesu ansikte: En bön om att se skrevs. (https://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar