Ett liv till varje pris

"Jag tänker leva tills jag dör"
Text och musik: Mikael Wiehe, inspelning tillsammans med Lasse Stefanz

I en av sina böcker, minns i hastigheten inte vilken, fastställer Lars Gustafsson: "Objektivt sett är detta mitt sista årtionde." Detta utsägs i en roman och herr Gustafsson blandar ogenerat, som han plägade göra, det fiktiva med det självbiografiska. 

Liksom han till synes förstrött, bara så där, på ett elegant och avspänt sätt strör in vardagsfilosofiska funderingar.

Man vet aldrig säkert var man har honom. Därför älskar jag hans romaner. Nästan alla. Hans förflyttningar, hans identitetslekande, är frihetsskapande. Inget är förutbestämt. Förutom döden. 

Gustafsson gick bort 2016.  När han, i den bok jag inte minns titeln på, tror sig våga förutspå att det är hans livs sista årtionde befinner han sig också tidsmässigt i detsamma. Vet vi hans läsare med facit i hand. Sorgligt nog.

Naturligtvis, skulle han själv kunnat yttra med sin knarriga röst, är tanken fullkomligt omöjlig.  Även om det omöjliga är möjligt, för att travestera Aristoteles. Så kan man ju bara inte tänka. Risken uppenbar att man lamslås. Eller undermineras av tyngande dödsångest. 

Själv är jag inne i samma decennium som det Gustafsson åsyftade med sin ödesmättade profetia. Det mellan sjuttio och åttio. Och jag kan, i mina mörkaste stunder, tänka samma sak. Nära utbrista med desperation i stämman: Hur fan hantera det?

Klockan tickar på, obönhörligt och utan nåd. Hur jag än håller på och försöker förtränga så går mitt liv mot sitt slut.

Liv till varje pris. Formuleringen förknippar jag med Bo Widerberg. Både hans filmestetik - minns bilderna i Elvira Madigan (med den debuterande ungflicksljuva Pia Degermark i den kvinnliga huvudrollen) när Widerberg fångar det icke manusstyrda tillfället - och hans liv. 

Tror Stefan Jarls utmärkta dokumentär om människan och filmregissören, icke minst vännen, Bo också hette så: Liv till varje pris. I dokumentären ingående en rörande kärleksförklaring från Tommy Berggren till den för tidigt bortgångne Widerberg.

Nå, varje morgon, på tröskeln till ännu en livsdag, samlar jag ihop mig. Och tar med gott humör, för det mesta, ny sats. Jag har märkt att jag mår bättre om jag inte ligger och drar mig för länge. Som om jag, om jag stannar kvar i bingen, behövde vila ut efter en festnatt. 

Den tiden, med festnätter, är sedan länge över. Ännu inte mitt liv. Återigen, men något omformulerat: ett liv till varje pris! Eller med mannen bakom mästerverket Berlin Alexanderplats, Alfred Döblin: "Livet måste alltid väckas; man glömmer det alltför lätt."

Bild: Pia Degermark som Elvira Madigan.