I den arkitektritade grannkåken på Spættevej bor permanent, i likhet med ett fåtal andra i sommarhusområdet, trevliga Kirsten som jag under alla år, nota bene utan hennes vetskap, titulerat "Doktor Borg". Fråga mig inte varför just "Doktor Borg". Infallets nyckfullhet.
Jag har, det måste bekännas i sammanhanget, en olycklig (?) tendens att tillämpa, så fort jag hinner, min underskottsteori. Föga vetenskaplig, knappast akademisk, även om det kunde låta så.
Denna, de oväntade möjligheterna öppnande teori stipulerar att i varje situation kunde eller borde hända något mer. Det som är räcker inte. Samtiden är onödig, som Jan Myrdal hävdade i boken han på 70-talet begick tillsammans med Lars Gustafsson: Den onödiga samtiden.
Så den vänliga, varje år oss till Krøyerland varmt välkomnande Kirsten - fena på äppelkaka, serverad med frodig piskefløde - utnämnde jag till Doktor Borg. Ortoped på Aalborg Sygehus. Där också hennes särbo Kurt arbetade som röntgenläkare, enligt samma underskottsteori.
De är båda pensionister sedan länge, Kurt har med råge passerat de åttio. Doktor Borg, några år yngre, spänstig och rask, muntert trampandes ned till køpmanden mitt i byn på sin röda hoj utan växlar. Korg på baksmällan. Aldrig hjälm.
När särbon glider in med sin e-bil för ett längre besök, inhyses han i en tändsticksaskstor Kalle Anka-husvagn på tomten. Däremot barn och barnbarn - talrika de senare, köpenhamnare på tur till utkantsdanmark - tillåts kvarta inne i huset med stora fönster ut mot heden.
En försvarlig samling gympadojor på bron signalerar att de gästar Kirsten. Färgglada handdukar en masse på tork på en lina utanför huset om sommaren. När det huttrande skall badas i kylslaget Vesterhavet. Något de bofasta tverstedsborna aldrig skulle drömma om.
"Du har allt en livlig fantasi, du" brukade min salig mor säga. Hon fick det att låta som en belastning, något som inte borde vara där och som det snarast borde sökas för. Diagnos? Bristande realitetsanpassning? Verklighetsförnekelse? Huh, så hemskt i flitens myrsamhälle.
Jag är av den bestämda uppfattningen att uppväxten i brukssamhället genererade den rika fantasin, jag föddes inte fantasifull. Endast stor till växten, störst den gången sent 40-tal bland de nykläckta på Gefle BB. Utstående öron.
Tidigt iakttog jag med förfäran livslustdämpande rutiner. När "måste" sova, kliva upp efter att väckarklockan skrällt, åka och knega, komma hem, krubba, sedan till sängs. Och så började allt om igen. Dag ut och dag in. Ett ekorrhjul fram till kyrkogården och sista utstämplingen.
Jag har alltid haft förskräckligt svårt för att leva vardagsliv. Älskat festen, det icke-vardagliga. Skålarna, de långa nätternas poesi. Men så kan man ju inte hålla på, viskar den inre spökrösten. Också den ett arv från bruket.
När jag förr lekte med min betydligt yngre kompis Erik klev vi över osynlig tröskel in i fantasins rike. "Varning, här kan allt hända!" - på skylt utanför dörren. Han älskade det. Men så slog skolan klorna i honom. Runt hörnet väntar vuxenvärlden med sin förstelning.
Bild: Bakom grön "mur" Doktor Borgs hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar