Eländiga stad som förstör luftrören med sin dåliga luft, ansåg den polske författaren Witold Gombrowicz. Svor dyrt och heligt på att aldrig återvända. Efter att ha tillbringat en kort tid i Berlin. Han tilltalades aldrig av staden, kom aldrig in i den.
”Den där grå kalla krigets huvudstad”, undslapp sig en icke tysktalande korrespondent för ett svenskt tv-bolag. Lyckades heller inte hon ta sig in i Berlin, begärde förflyttning.
Bilden av det grå Berlin. Starkt färgad av ockupationen när Muren skar genom staden. Terrorbalansen kramade Berlin, kollektiv fruktan förhärskande.
Grå som ockupationens sinnesstämning. Grå som framtidslöshetens färg. Grå som nederlagets. Grå som den dominerande färgen i realsocialistisk verklighet. Grå som i grå förljugenhet. Grå som vore det Berlins alldeles egen färg.
Men så det genuina Berlin. Bortom politiska inmutningar av staden, avspärrningar och erövringar, stridsvagnar och soldater talande främmande tungomål. Bortom spökskrivare, brödskrivare och propagandister.
Bortom staden sänkande och förmörkande bilder. Bortom elakt förtal och ideologiska tillrättalägganden. Bortom förskingring och fallande bomber. Europas hjärta. Bultande och rött. Europas centralpunkt.
Allt annat periferi och långt borta. Oviktigt och provinsiellt. Leda och landsbygd. Instängda och inskränkta människor. Fördömande och intoleranta. Rädda och förföljande. Det räcker med att förflytta sig några mil utanför Berlin.
Så möter man en annan, mer beskuren och solkig verklighet. Hotfull och farlig. Fredlöshet råder, jakt pågår. På det som avviker, inte passar in. Allt det som inte är vi och välbekant, utan ”dom” och något annat.
Varför åka någon annanstans? Med vilket skäl? Varför resa bort från denna stad? Ens för någon dag.
En lycka att få tillbringa en vår här, ingen annanstans. Ljuden och färgerna. Fåglarna och dofterna. När mars omärkligt och mjukt har glidit över i april. Aldrig så vackert i Berlin som om våren. Den årstid när staden är som bäst, inte döljer någonting.
Julmarknadernas, med av Glühwein och rostade kastanjer doftande decemberberlin, tillhör barnasinnet. Sommaren de festande, dansande unga som orkar vara uppe hela natten.
Hösten markerar ett återupptagande, ett tillnyktrande. Tillbaka till plikterna och arbetet, efter sommarens värme och sorglöshet.
Våren, som på ingen annan plats på jorden. Bara ordet på tyska, det mest expressiva av språk: ”Frühling.” Det är tidigt. Något kommer att börja, har ännu inte gjort det. Du är inbjuden.
Ingen anledning för ett nyförälskat par att åka till Venedig eller Paris. Annars intecknade och kulturminnesskyddade som romantiska platser. Stämplade och godkända. Svärma i gondol i staden som gungar på vatten.
Stad som långsamt sjunker. Från Point Neuf, eller någon annan av de besjungna broarna, stirra ner i Seines månskensbelysta vågor.
Det är i Berlin man skall vara. Berlin tillhör de älskande, det är deras stad. Om våren, när lindarna slår ut och Spree glittrar. Den förr delade staden kastar av sig vinterkläderna, solen värmer frusna ansikten. Om våren är Berlin förtrollande.
Våren i Berlin tar en i sitt grepp, ingen kommer undan. De förälskades Berlin. Kärlekens huvudstad.
Den nämnde, kanske från födseln av ohejdad vana hypokondriske och överkänslige Gombrowicz, som fräsande omtalade Berlin som den hälsofarliga staden där man drar på sig luftrörskatarr, kan inte ha upplevt Berlin om våren.
Han måste ha varit i Berlin om vintern. Kanske med den fördömande inställningen klar på förhand. Hade bestämt sig för vad han skulle möta. Blind för det genuina Berlin. Sittandes fast i en ogin och förvanskande förhandsinställning.
Om våren faller man pladask för Berlin. Man kan inte värja sig, man är försvarslös. Sinnena öppnas. Som när man slår upp fönsterluckor, njuter av att vintern äntligen är över, ännu en vår har installerat sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar