Uttråkade professorer i ett nedbrytande utbildningssystem

Bitte, hjälp mig. Vem kan jag adressera för att beställa minst en säsong till av Lucky Hank på Viaplay? Blott en  säsong med den egensinnige, därför mycket underhållande professorn på ett obemärkt landsbygdscollege i ett vintrigt Pennsylvania är helt enkelt inte nog. Långt ifrån.

Jag inbillar mig att man förmodligen har den största behållningen av serien om man är förtrogen med den speciella, märkliga universitetsmiljön, Om  man i bagaget släpar på en incheckad akademisk resväska. Annars fängslar den nog icke.

Hanks föga inspirerande, intrigerande och avundsjuka kolleger samt en hukande, räddhågad dekan (den högst ansvariga för en akademisk enhet) utgör hans vardagliga arbetsmiljö. Om han inte av självbevarelsedrift håller sig borta. 

Vilket han varje dag frestas till - med sin "tenure" som i princip gör honom omöjlig att avskeda. En tjänstekonstruktion som tidigare fanns även i Sverige. Men så kan vi (makten) förstås inte ha det. Numera är inte ens professorer anställningstrygga. 

Så för allt i världen: bit inte den hand som föder dig. Bete dig som en lojal medarbetare. Ett organisationshjon på ideologiskt anlagd värdegrund är du, inget annat.

Lägg till Hanks studenter, de ingår förstås i arbetsmiljön, med en grandios, snedvriden självuppfattning. Kurs i Creative Writing. Populär bland många studenter, även på svensk botten, med författardrömmar. Utan att kunna skriva. Men "kändis" vill man bli.

Hank tröttnar och tar under en svårt haltande class, där han enträget av kursdeltagarna uppmanas yppa vad han egentligen tycker om deras geniala texter, bladet från munnen så att det står härliga till. Studenterna känner sig påhoppade och kränkta. 

De vill naturligtvis inte höra sanningen om sin medelmåttiga förmåga. Ingen är något författarämne. 

Osökt går associationen till filmen Educating Rita (1983) med huvudrollsinnehavarna Michael Caine och Julie Walters, båda lysande. Den förre en av mina största favoriter. Utspelar sig på ett Open university. 

Jag har själv undervisat på den svenska motsvarigheten, med vuxenstuderande. En intressant, om man säger så och inget mer, upplevelse.

Caines Cambridgeprofessor är svårt uttråkad, whiskypavor gömda i bokhyllan. Rita, vetgirigt yrväder till damfrisörska med ambitioner att begå en klassresa trots omgivningens motstånd, försöker att tina upp honom. 

Jag kan lätt identifiera mig med både Hank och Caines professorer, kanske därför som jag älskar både filmen och serien. En kluven kärlek som bygger på erfarenheterna från alla år i den alltmer förfallna högskolevärlden. 

Jag startade som student i Upsala den illröda höstterminen 1968, stämplade ut från en arbetsmarknadsanpassad högskola i min uppväxttrakt i januari 2017. Utan att avtackas med tårdrypande tal om min oumbärlighet, blomsterkvast och hemfärd med direktionsbilen. Jag bara smet iväg.

Fyrtioåtta livsår, mer än fyrtio av dessa som anställd. 

Vad var det för fel på mig? Siffror svåra att ta in. Vad gjorde jag av mitt enda liv? Gud, ge mig styrka att sanningsenligt betrakta dessa år, och deras innehåll, från där jag nu kurar skymning på ålderns höst.

Alla föreläsningar, seminarier, uppsatser, all handledning. De allra flesta uppsatserna jag handledde skummade jag snabbt igenom. Hur annars undvika att ledas ihjäl av klent skrivna alster? 

Understrykas bör att jag är en veritabel snabbläsare, snabb på att fiska upp det som överhuvudtaget är värt att fånga i uppmärksamhetens finmaskiga nät. Blicken ett tränat, vasst instrument. Jag är grym, om jag får säga det själv.

Några lysande undantag i den framvällande uppsatsfloden, men utslaget på många år blev resultatet magert. Kanske kan det till icke föraktlig del skyllas på en handledare som kämpade med växande motivationsproblem. I ett allt tydligare antiintellektuellt system. 

Det skulle "produceras" och "levereras". Glöm bildning och kritiskt tänkande. Bara "flum" i en utbildningsfabrik. 

Ett på tok för stort pensum - när vi likt huvudjägare skulle jaga skallar att godkänna för att säkra intäkter till högskolan ("genomströmningssystem") - för att hinna sköta jobbet ordentligt. Inte svårare än så. Såsom journalister samlar knäck och poliser pinnar.

En satirisk debattartikel ur min hand om vansinnet fick den humorbefriade rektorn att gå i taket och beordra fram en utredning om misstänkt tjänstefel. Hade Ekstrand verkligen godkänt studenters hundar och svärmödrar? Ja, ni hör själva vad det var för stolle på rektorsstolen.

Jag tillfrågades vördsamt om jag, betraktad som ovanligt sakkunnig (hoppla), ville ingå i en stipendienämnd, ett hedersuppdrag. Läsa inskickade uppsatser och avge utlåtanden som kunde förse de utvalda med en summa pengar. Inte direkt a walk in the park. Kanske. 

Nå, några glyttar fick i alla fall ett gäng slantar genom min (extremt snabbläsande) insats.

Jag brukade uppfordrande vända mig till mina studenter: företagsekonomins mest användbara begrepp stavas alternativkostnad. Vad kostar det er att sitta av mina föreläsningar, delta i mina seminarier? Vad skulle alternativet kosta? Vad vinner eller förlorar ni?

Våga tänka efter! Bränn inte dyrbar livstid på mina pass, om ni inte tycker att det ger något. Gör något annat! Därute väntar äventyret. Framtiden står vidöppen och oskriven. Ingen enda nappade på erbjudandet, packade ihop sina grejer och drog. Harhjärtat klappade.

Nå, summa summarum. Jag slapp gå ner i det själsdödande Verket som farsan och andra manliga släktingar. Jag hade, jämförelsevis, hyfsat betalt som högskoleslav. Jobbet hyfsat ansträngande. Jubelåsnor till chäfer, förståt. Alternativet? Vete sjutton. 

Att grunna på det i dagsläget, en akademisk fråga. Om man säger så. Jag konkluderar genom att citera de frejdiga i Pistvakt: "Rot int´ mer i det där, nu!" Än finns det  tid att segla iväg på existensens Tom och Huck-flotte. 

Usch, så patetiskt. Jag hör själv. Låter som något ur en Bryan Ferry-låt.