Richard undkom den "realsocialistiska" diktaturens omänskliga Rumänien. Jag delade tjänsterum med honom på övre våningen i det på atmosfär rika huset på Fabeckstraße i Dahlem, Berlin. Samma hösttermin som jag var inbjuden som gästprofessor till Freie Universität.
En intellektuellt mycket begåvad och sympatisk man. Cyklade, på huvudet stryktålig hjälm, alltid sin långa väg till jobbet i tätaste storstadstrafik. Kånkade med sig den mångväxlade cykeln in på arbetsplatsen.
Han hade hamnat på kant med professorn - min värdprofessor - tillika institutionens överhuvud. Och det ställde förstås till det för honom i hans fortsatta akademiska karriär.
Och en gräddfärgad Mercedes modell äldre - raritet! - parkerad utanför institutionen.
Den auktoritära, preussiska kulturen - läs Heinrich Mann, den borne "experten" på detta ! - levde i högsta hierarkiska välmåga hösten 1993.
Även på studentrevoltens flaggskepp Freie. Som om inget hänt. Stormötenas aula i Henry-Ford-Bau, där Herbert Marcuse och andra vänsterikoner höll låda, tyst och övergiven. Revoltledaren Rudi begraven några stenkast bort efter att ha avlidit i Aarhus.
Ibland spisade Richard och jag bricklunch tillsammans på det etnologiska museum som låg ett par stenkast bort från institutionen. 
Vid ett, för mig mycket stimulerande, tillfälle satt vi länge och diskuterade ingående en text ur min hand om begreppet företagskultur.
På engelska - och jag som, "milda maränger" (Kalle Anka-citat), inte är bra på det språket.
En kritisk text, kanske överflödigt att tillägga för dem som känner mig.
Jag frilade i samma text företagskulturbegreppets långtgående dolda, disciplinerande ambitioner. Med teoretisk vägledning av husguden Michel Foucault.
Ett lömigt begrepp, syftande till hård indoktrinering och styrning av medarbetarna. Utan att det utsägs explicit.
Typ den som inte är med oss, är mot oss (en motarbetare). Kick-offs och teambuilding organisationsmaktens effektiva instrument. På med det falska leendets mask! Chäfen ser dig. My way or highway, som di säger i Amerikat.
Texten ingår i en samling organisationsteoretiska sådana ur min hand från 1994, med titeln Organisation Theory in Postmodernism. Samlingen finns någonstans, vet bara inte var. Kanske förtjänar att letas fram.
Vi pratade inte mycket om Rumänien och den med all rätt hatade Ceausescu som plågade sitt folk ända till det bittra slutet. Desto mer om tyska politiker. Richard hyste, i likhet med mig, ingen högre uppfattning om dessa vid köttgrytorna häckande. Aversionen flödade mellan hans läppar.
Även om de råkade ha doktorsexamen. Det är ju fint att tituleras "doktor" i Tyskland. Företagsledare brukar glänsa med titeln, kräver att bli tilltalade med den.
Jag tänker ibland på Richard. Desto oftare på hösten i Berlin som skimrar i minnet. (Dokumenterat i boken Nätternas natt på Korpen.) Han kom för mig när min blick av en tillfällighet föll på "Mutti" Merkel på fotot ovan.
Hon, den forna ossin som var aktiv i Freie Deutsche Jugend i DDR, med sitt förflugna "Wir schaffen das". Jojo, vi har facit nu och vet hur det blev.
Icke minst Merkels landsmän som utan att ha bett om det har att stå för det kostsamma kalaset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar