Behöver verkligen längtan förklaras?

När den österrikiske författaren Thomas Bernhard befann sig i Wien, längtade han ut på landet, väl där längtade han stadens ljus och brus. Rastlöshet och längtan i ohelig symbios. 

Packade mannen som hatade sitt fosterland, brunt och nazianstucket och vidrigt enligt honom, förbjöd postum uppsättning av teaterpjäserna ur hans hand, nånsin upp sin resväska?

Det är märkligt med min starka längtan till vissa platser. Förbunden med musik, som om platserna vore tonsatta, eller otänkbara utan ett beledsagande ackompanjemang, en platsen profilerande bakgrundsmusik. 

Köpenhamn, det är Kim Larsens låtar. Kim, stadens okrönte poet, Danmarks nationalskald. 

Förvisso också Thåström som hyllat den rödvita huvudstaden med vemodsimpregnerade kompositioner efter att ha bott där. Ståpäls varje gång jag hör hans Sönder Boulevard. (Han stavar med svenskt ö.) 

Och som han ensamvargsaktigt konstaterar om Köpenhamn: "Jag kan leva ett helt liv här i hemlighet."

Längtan kan också växa ur insikten att tiden sprungit ifrån platsen, men ändå dröjt sig kvar. Låter det konstigt? För att ta ett exempel: Lidköping, eller Lisch som urinnevånarna säger om sin stad. 

Alltid lyckokänsla som infinner sig när bilen glider in i den lilla staden vid Vänern, och som förstärks när Gamla stan dyker upp. Det Sverige som var, jag daterar det utan vidare precisering till 50-tal. 

Ju hemskare samtiden blir, ju mer den skaver, när Löfvenland för varje dag känns alltmer främmande, desto större behovet att återse Lidköping. 

Strosa på småstadsgatorna mellan trähus som lämnats ifred, passera konditori Garströms, tyvärr inte längre samma klass som förr, modebutiken Asplunds alltid fullsmockad med kläder och tanter, ta av ned till Rörstrand, dricka kaffe med mööra kakor på Rådhuskonditoriet, en dag ordna med en tur upp på Kinnekulle, helst runt sista april med vitsippsbackarna som frimodigt lyft sig upp ur snön.

Längtan till Hans Falladas och Caspar David Friedrichs födelsestad Greifswald är inte längtan till förtryckarstaten DDR, även om jag, som den romantiker jag är, kan längta dåligt upplysta gator och en på något sätt mot tidens tand skyddad atmosfär att låta sig omsvepas av, särskilt en mild, melankolisk höstafton med dämpade röster i skymningen. 

Jag tänker också fritänkaren Thorild som vilar en bit utanför den stad dit han förpassades av konsistoriet i Upsala, jag har besökt hans grav med kepsen i näven. 

Göteborg, det är Lasse Dahlqvist och Cederhök, lägg till Hedenbratt. Låt hjärtat va´ me´. Bekymmerslöshet. Glädje. Humor. Definitivt inte Håkan Hellström, mjölken skär sig när han sjunger.

Varför kan jag inte tillåta mig att bara längta, utan att söka mer eller mindre långsökta förklaringar till denna längtan, som om jag måste få den på plats (!)? Kan det vara åren vid universitetet som väcker en alltid slumrande förklaringsterrorist i mig? 

I och med dessa huvudanspännande år med tjocka böcker och slingrande teorier - i den ungdomens eviga stad som "tonsatts" av Owe Thörnqvist och Ulf Peder Olrog - var tillvaron inte längre okomplicerad.

Minns ett samtal med en person i Sandviken*: "F-n, vad du krånglar till det! Det hörs att du läst på universitet."

* När jag tänker Sandviken, hör jag Mary Hopkins, Those Were The Days. Och mitt band Two Good Reasons:  When My Blue Moon Turns To Gold Again, första vi repade in.