Något är definitivt och oåterkalleligt avslutat, försvunnet och borta. Det som en gång var – aldrig mer. Knappt att det finns något värt att benämna med ordet efteråt, those were the days and we thought they ́ll never end. Punkten satt, därefter vitt och tomt.
Jag ser dokumentärfilmen Once Were Brothers (2019) om den amerikanska gruppen The Band – mycket mer än ett kompband till Bob Dylan. Något som undgått mig.
Det som fångar mig allra mest i den det förflutna återkallande dokumentären: den inspirerande miljö de lyckades skapa i Woodstock, ännu inte de gigantiska rockfestivalernas mytomspunna Woodstock, när orkestermedlemmarna, nära inpå varandra, levde som ett kollektiv.
Bostad och arbetsplats sammanföll. Därmed stod dygnets alla timmar till förfogande för att göra musik.
Bilder på ett skärt trähus som inte ser särskilt märkvärdigt ut, säkert billigt
att förvärva och äga. Nog främsta skälet till att de slog sig ned där, förutom att skapa avskildhet för musicerandet.
Men bortsett från huset, den speciella atmosfären som förmedlas! Får mig att sitta som klistrad, förstummad och överväldigad. Lekfullt och kreativt är det, aldrig upphörande.
The Weight. The Night They Drew Old Dixie Down. Två bland många pärlor från de år gruppen var verksam. Hela tiden skapar dessa ovanligt begåvade själar, med Robbie Robinson i spetsen, ny musik tillsammans. Bidrag till den amerikanska sångskatten.
Jag registrerar inga bråk eller konflikter. Deras lyckliga öde är att gemensamt åstadkomma musik som slog det mesta i samma genre. Kärleksfullt mellan dem, de är som en familj, tätt förenade, med barn och allt.
Jag berörs ordentligt på djupet, såväl skratt som tårar framkallas. Inte minst av att Once Were Brothers också är den melankoliska titeln på en det avklarnade vemodets avskedssång som frontfiguren i The Band, Robbie Robertson, skrev.
Den sång som givit dokumentären dess namn, och som jag kan lyssna till hur många gånger som helst. Jag fattar att vad det ytterst och till syvende och sist gäller, mer kan man inte göra, är att sträva efter att iscensätta de rätta betingelserna.
Det kan vara ett obetydligt hus i Woodstock, varken mer eller mindre.
Men rummet eller de yttre betingelserna utgör ingen garanti för att en samling, i sig från början kreativa och frimodiga individer skall befrukta varandra, såsom just dessa i The Band.
En musikerkollega, jag tror det är Bruce Springsteen, menar i filmen att var och en av dem i gruppen kunde gjort solokarriär, klarat sig gott på egen hand. Tillsammans oslagbara, befruktar varandra, kanske i strängaste konkurrens dåtidens bästa band.
Det märkvärdiga och storslagna som hände där i det fula, skära huset i Woodstock inget som kan administreras fram eller planeras. Inte befallas fram. Det bara händer. Efteråt kan endast konstateras att det hände, inte förklaras eller läras ut.
Lyckliga grabbarna i The Band som fick vara med om det. Och kan skicka det vidare till mig, lyfta mig. Långt senare.
Men så förgiftades det excellenta projektet av att tunga droger började användas och allt som missbruket oundvikligt för med sig. Brödraskapet gick mot sin upplösning, utan att någon förmådde förhindra det.
Robertsons vemodiga låt förvandlas till en svärtans sorgesång, med de enkla, rätta orden. Inga övertoner. En hyllning till den tid och det The Band som var, aldrig kan återuppstå.
Ur Lasse Ekstrand: Infall. Överraskande texter om landshövdingar, filosofer och Beuys (2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar