Sent 70-tal, ja även tidigt 80-tal och några år in på samma decennium, hände det att jag mellanlandade i den rödvita huvudstaden.
På min väg till Aalborg för att besöka vänner med koppling till den inrättning som då gick under benämningen universitetscentrum, förkortat AUC (Aalborg Universitetscenter).
Numera Aalborg Universitet.
Ankom Köpenhamn med tåg, klev på i Upsala, reste om natten. Efter att ha passerat Hässleholm böljade slättens gräs, det skånska landskapet öppnade sig åt alla håll.
Vem har skrivit bättre om detta magiska landskap än Ola Hansson? (Se fotnot.)
Ingen bro hade ännu byggts. Färja var vad som gällde. Åka utomlandskänslan infann sig med Sundets friska vindar. Bege sig ut på vattnet till exotiska Danmark med röda pølser och alkoholförsäljning i vanliga matbutiker! Citronvand från Carlsberg för den hugade.
Inte samma känsla med bron. Och fort går det numera att ta sig med Öresundståget från Malmö till andra sidan Sundet. Bekvämt men fort. Inte bra för tankeverkstaden. Huvudet hinner inte med.
Mellanlandade även någon gång för att träffa kolleger, arbetarrörelseforskare på Handelshøjskolen (i anglifieringens tidevarv heter den inte längre så). Syftet: diskutera min avhandling om facket.
Tesen drevs i denna att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna (framförallt genom arbetsrättslig lagstiftning, MBL och LAS). En fackförening "utan medlemmar" var plötsligt möjlig.
Klart det blev liv och kiv när organisationens självbelåtenhet ristades. I LO-borgen steg blodtrycket. En utredning som föreslog ytterligare centralisering till ett fåtal gigantiska förbund lades på is. Det var liksom inte läge lansera den.
Den med buskiga ögonbryn försedde LO-ordföranden Nilsson (bilden) röt till mot Ekstrand, "skall sådant kallas forskning?". Men från hela landet strömmade in sympatibevis, icke minst från fackmedlemmar. Verklighetsbilden bekräftades av dem som befann sig i samma verklighet.
Efter att jag flitigt sett - och sett om mer än en gång - danska tv-serier och filmer har Köpenhamn laddats med betydelser.
Det är som om jag rörde mig i en serie eller film, väntar mig att Mikkelsen eller Berthelsen närsomhelst skall dyka upp runt hörnet.
Eller Sofie Gråbøl, min yngsta dotters dubbelgångare. Jag finner henne grann. Min dotter borde sträcka på sig.
Nikolaj og Julie, Borgen, Krönikan, Taxa, Lykkevej. You name them. Danskarna kan, de. Inte bara genier som Carl Dreyer och Lars von Trier.
Den sistnämnde, Riget är bara så sensationellt bra, kan mäta sig med de främsta, europeiska filmkonstnärerna. Tyvärr verkar det som om han är svårt sjuk, kanske det inte blir något mer från mannen bakom Dogma 95. Ja, även Vinterberg och andra var medskapande till Dogma.
Svenska serier och filmer går bara inte att se. Jag får allergiska utslag om jag försöker. Ta bara en ryslig historia som Solsidan.
Att följa dem på deras eskapader runtom i Europa är förnöjsam tv-underhållning. Icke minst när de på pricken härmar Mick Jagger och andra big shots.
Höll på att glömma när jag tog flyget - sämsta sättet att resa på - ned till Kastrup, ett par år in på 2000-talet.
För att i Köpenhamn leta adresser där Søren (Danmarks störste konstnär) och Marie Krøyer ("Danmarks vackraste kvinna") hade bott. Jag höll på med ett bokprojekt.
Genom detta fotarbete, under några intensiva augustidagar, lärde jag mig hitta i centrala Köpenhamn, nästan som i min egen ficka. Och jag älskar att komma tillbaka. Vesterbro min favoritstadsdel. Under adressletandet bodde jag på Saga Hotel där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar