Jag hade en kompis, G, i Upsala med rötterna i Linköping. Vi lärde känna varann när vi sommarjobbade på sinnessjukhuset Ulleråkers stormavdelning för manliga patienter. En ruskig avdelning med råbarkad, klart olämplig personal i vita, flaxande rockar.
Skramlande nyckelknippor, klapprande träskor, hånfulla och hårdhänta mot de utsatta patienterna.
G vågade inte avslöja för de råa sällarna att han läste på universitetet. Ljög att han studerade på komvux, siktade på att bli lärare i geografi. Ett riktigt, matnyttigt ämne. Sociologi hade de råbarkade inte vetat vad det var, skulle låtit flummigt och onyttigt i deras öron.
Dessa dagar befinner jag mig i den stad där min äldsta dotter bor sedan ett stort antal år. Hyllad, för att inte säga älskad, av medarbetarna för sitt ledarskap på försäkringsbolaget. Klart jag är stolt. Både som far och tidigare ledarskapsutbildare.
Äpplet faller inte långt från päronträdet.
Linköping, en stad tämligen okänd och anonym för mig. Jag förknippar Tage Danielsson med staden. Hockeylaget LHC, det jag i likhet med andra håller för själlöst. Tränades någon säsong av Roger Melin, före detta brynästränare.
SAAB hör till Linköping. Företaget skär guld med täljknivar dessa dödandets mörka dagar. Vapen och ännu mer sådana till Ukraina så att ännu fler kan dödas. När övergår vansinnet i förhandlingar och stoppas?
Förre tv-höjdaren Jan Scherman har jag bestämt för mig är linköpingsson. Skulle inte förvåna mig om han är direktörsättling, så illröd som han var ett tag. De brukade bli det, borgarungarna.
Innan de återvände till fadershuset och värderingar de insupit med modersmjölken.
Jag minns när han jobbade på Rapport och kom tillsammans med ett stort team till Upsala för att intervjua mig med anledning av den stora uppståndelsen runt min LO-avklädande avhandling.
I en kall och bister december 1979, mitt under pågående julstök. Min dåvarande hustru ville inte ha hem några tv-gubbar mitt i stöket i den lilla studentfamiljslägenheten. Så intervjun gjordes på min arbetsplats. Många sladdar drogs, lampor monterades, en tekniktät intervju.
Samme Scherman vurmade för avmonopoliseringen av televisionen. Så bra det skulle bli med reklamfinansierad tv! Jojo, trams och flams. Steffo och andra fjantiga flanar i rutan. Upprepade reklaminslag, plågsamt som hjärntvätt. Trodde Scherman verkligen något annat?
Här sitter jag om augustiaftonen, försjunken i tankar, i mitt rum på Stora Hotellet (fotot). Inte mitt vanliga rum, från vilket jag kunde se ut mot Domkyrkans skyhöga torn. Och på människorna som rör sig därnere på torget, stretande på i sina förgängliga östergötlandsliv.
Kul dialekt har de. "Löökigt", säger de. "Gate upp och gate ner." Men det senare kanske är norrköpingsmål. Tjaddens idiom. Förresten satte Pekings stolthet, Eldkvarn, punkt häromdagen.
Bild: Booking.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar