Dasein

 

P tjänstgjorde som studentpräst på den högskola som betalade min (låga) lön. Han höll en vad han kallade "livsvandring" med studenterna som stämde dem till allvar. P lämnade Gefle för Skånes böljande landskap.

Åren gick, som de plägar göra vare sig man vill eller inte, utan att vi hade kontakt. Men nu har vi fått det.

P begår texter i skissformat som är levandegörande och präglade av närvaro. Min favoritfilosof, de rättrogna må kalla honom nazist hur mycket som helst, Martin Heidegger, gav mig ett av mina favoritbegrepp: Dasein. 

Inte lätt att översätta, utan att det förlorar i betydelse. "Närvaro", "vara här och nu".

Jag tror att Heidegger, som var existensfilosof i Søren Kierkegaards anda, bäst tillämpas om man lever hans begrepp. Och det gör P. Jag tycker att jag däremot ofta brister i att "Da sein". Har alltför lätt att försjunka i melankoli och svartsyn. 

Kan känna ganska så ofta, för att låna ord från poeten Obstfelder, att det är som om jag befann mig "på fel klot". 

Samtiden skaver, jag vantrivs i den. Inte bara samtiden, själva livet skaver.

Kanske kan det faktum att jag befinner mig i en fas där det är sent i livet spela in. Med döden i hälarna, denna envise följeslagare som jag hatar. Uppmanar mig själv: tag en dag i taget och lev som vore det den sista. 

Javisst, det låter klokt. Men hur gör man? 

Nå, jag har blivit mindre försiktig, min mors uttryck, med pengar. Det är bra. Skadades av att ha lite pengar samtidigt som jag hade barn och familj, det måste räknas på allting. 

Men nu må kosingen lämna kontot. Jag reser och far, bor på hotell, käkar på restaurang, utan att först se efter om jag "har råd". Lever på stor fot, ett annat av min mors uttryck. Hon hade aldrig mycket pengar. Men generös, uppfostrad så på bruket.

Inte sitter det i vägen att P är mycket idrottsintresserad. Håller på klassiska Landskrona Bois som harvar i en lägre division. Förr hade de så sabla snygga dräkter, svart och vitrandiga. Lite Juventus över den sobra dressen. Har de kvar ränderna? Måste höra med P.

Som i förbifarten nämnde "Lill-Strimma", Sveriges bäste hockeyspelare någonsin. Jag minns en gång när vi var på väg till Söråkers Folkets Hus, inbjudna för att inleda ett seminarium. Passerade platsen där Strimma förolyckades, tjugoåtta år gammal. 

Efter en galen omkörning. Den gudarna älskar dör ung. Äh, struntprat. 

Bild: Claes Cronqvist, Landskrona Bois. (Expressen)