”Hemmets” sa vi i familjen Ekstrand kort och gott om den välmatade tidning som varje tisdag skickades ned i brevlådan. (Detta utspelade sig på den gamla goda tid när post delades ut varje vardag.)
Rena högtidsstunden när jag, likt Kronblom, intog ryggläge på kökssoffan, den rykande färska tidningen i nypan, medan mamma stökade borta vid spisen. Skrammel med kastruller och lock har jag därefter alltid upplevt som lugnande för sinnet.
För några år sedan återupptog jag prenumererandet på Hemmets. Favoritsidan, läste den alltid allra först, innehöll Staffan Wictorins uppsluppna kåserier om allt mellan himmel och jord. Ofta initierade recept på maträtter från läckergommen, proffsiga amatörkocken Wictorin.
Men så en vecka var han plötsligt putz weg. Till min ohöljda besvikelse. Jag mejlade genast chefredaktören (som numera fånigt nog skall tituleras”editor”) för en förklaring. Goddag yxskaft, mig som trogen läsare förnärmande, till svar.
Jag misstänker att Wictorin plockats bort av åldersskäl, ren och skär åldersdiskriminering. Trots hans många, utgår jag ifrån, läsare.
Men i Sverige infinner sig den yrkesmässiga ättestupan den dag då man enligt lag räknas som ”pensionär”. Hur pigg och kry, klar i knoppen, du än är.
Tidigare populära nyhetsankare på tv har offentligt uttryckt sitt missnöje över att fösas bort från jobbet och rutan enbart för att de fallit offer för det lagstadgade åldersstrecket. Ung och vacker skall man vara för att komma ifråga. Lägg till korkad och obildad - jobbet är ditt.
Jag hyser, apropå Wictorin, den största respekt för kåserandet - formen är innehållet. Även om kåsörer inte står särskilt högt i kurs bland akademiskt utbildade bedömare. ”Kolumnist” eller ”krönikör” låter finare.
Men ta sådana som signaturerna Cello och Red Top, för att inte tala om Bang och Doktor Gormander. Eller Jolo. Suveräna stilister! Och som vi alla borde veta vid det här laget: att skriva enkelt och vardagligt är det svåraste som finns. Krångla till det klarar ju vem som helst.
Någon akademisk karriär hade många av dessa textunderhållare inte kunnat göra - om de nu velat det. De skrev för bra. Samma sak tillät jag mig sturskt säga om mig själv. Att jag skrev för bra för akademin. ”Det är till att vara stor på sig”, skulle mamma ha muttrat.
Nå, skulle det sättas stilpoäng, blev inte många av Alma maters proselyter godkända. Du kan
göra framgångsrik akademisk karriär trots att du skriver som en kratta.
Jag minns Gert Nilson, förläggare på Bokförlaget Korpen, som avslöjade hur han slet med de manus som en känd, även internationellt, sociologiprofessor vid Lunds universitet försåg honom med.
Gert kämpade med kommatering och meningsbyggnad för att få till en bok som kunde ges ut.
På samma eminenta förlag fanns faktiskt en stilist av guds nåde, kultursociologen Johan Asplund. En njutning att läsa honom. Inte bara för stilen, lika mycket för de originella perspektiv han anlade på till synes triviala ämnen.
Som hur grannar hälsar på varandra när de möts. Eller hur vi tror oss vara sociala när vi i själva verket är raka motsatsen med vårt pladder. En svensk Roland Barthes med sin perspektivomkastande förmåga.
Den spontana läsarreaktionen: ”Aha, det är så det är!” Asplund hjälper en att återupptäcka den värld man inbillade sig var färdigförklarad.
Asplund har lämnat oss, men böckerna finns kvar. Att läsa minst en gång. Till alla studenter och blivande uppsatsförfattare, ja - alla skrivande människor: läs och lär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar