Evigheten på sidan om världen

Jag läser i min Samsung (!) Kristian Lundbergs Gud är inte ett främmande namn (2016). Jag klassificerar, som vore jag den värsta bibliotekarie, den "bönebok". En naken och självutlämnande text - inga skyddsnät eller försiktiga förbehåll. 

Lundberg medverkade från och till på samma kultursida som jag i Gefle Dagblad. Efter att Gunilla Kindstrand efterträtt Björn Widegren, "Busige Björn", bullrigt högröstad och lokalt smått legendarisk, som kulturredaktör. 

När jag och många andra hade hoppats på den högst egenartade stilisten, begåvade Sanna Wikström. (Bilden) Med initierade utblickar mot graffiti och andra utominstitutionella konstarter. Till skillnad från den mer konventionella, estetiskt konservativa Widegren.

Men icke och jag fattar inte, eller så gör jag det, varför Widegren och tidningsledningen valde bort en självklar efterträdare. 

Under många år en lojal, extremt flitig medarbetare. Allätare vid kulturens smörgåsbord. Som klippt och skuren för kulturredaktörjobbet. (Sedan flera år sorgligt nog framliden.)

Kindstrand var i och för sig bra, men ingen "Busen" Widegren. Lite för fin i kanten, avslipad och snäll. Miljöskadad av att ha umgåtts för mycket med likasinnade i kulturens finrum i kungliga huvudstaden. 

Jag har inte läst mycket av Lundberg. En gång medlem av det beryktade författarkollektivet Malmöligan med framträdande namn som filmaren Lukas Moodysson och poeten Clemens Altgård (numera kulturredaktör på Opulens). 

Jag minns att jag skrev om en av hans böcker, recensionen syndikerades.* Jag berördes starkt av hur Lundberg brottades i och med sin vardag, sitt djupa existentiella mörker. 

Hur svårt han hade det. Och som han förmådde förmedla det, en ordmakare av Guds nåde. 

Han dog 2022. Sjukdom? För egen hand? Jag vet inte, jag behöver heller inte veta. Men mörkret fanns där. Hela tiden. En följeslagare, en kall skugga genom dagar och nätter. Även det farliga brännvinet hängde på, hack i häl under livsvandringen. Kanske inte mot slutet.

Googlar på honom, han bodde i Malmö. Hittar hans boplats vid Davidshall mitt i Malmö. Ett kvarter vi strosat många gånger i, trevliga restauranger i klassiskt urban miljö. I en stad som vi kommit att tycka mycket om och längtar till. Pärlan vid Sundet.

Trots sitt dåliga rykte: gängkriminalitet med skjutningar och explosioner. Inget vi märkt något av. Peppar, peppar.

Jag skriver dessa rader i annexet till huset i Tversted. Under våra sedvanliga höstveckor i Nordjylland. En utmärkt tid på året att vara i Krøyerland. Off-season som "destinationsforskarna" säger. Få turister - inte som under högsäsong när landskapet svämmar över av sådana. 

Ett och annat tyskregistrerat fordon, ättlingar till ockupanterna. De gör inte mycket väsen av sig, ligger lågt. Fritidshus må de penningstarka, till skillnad från oss u-landssvenskar, icke köpa. De saknar den efterfrågade, "särskilda" anknytningen till Danmark. Ockupationen räknas inte...

Naturen anlägger ett barskt ansikte, inte lika behagande som annars. Hård vind går över heden, gräset böjer sig nådigt. Hjortar söker nyponbuskarnas knoppar. Djuren förlänar landskapet en pastoral framtoning. De betraktar på vederbörligt avstånd storögt och vaksamt oss, men flyr inte. 

Jag saknar mina sommarvänner småfåglarna, men de har flyktat söderut. Förutom medlemmar av familjen Ärlandson. Sädesärlor vippande sturskt omkring på verandan, pickande mörkt bröd som i smulor serveras där. Borde de inte vara i Egypten vid det här laget?

Likaså den lilla fågeln med röd fläck på bröstet, vi söker via Google dess art. Ingen sädesärla. Precis när jag skriver detta, dyker plötsligt en talgoxe upp. 

Jag älskar denna plats på jorden. På sidan om världen - fast det naturligtvis inte är så. Jag kunde bo här permanent. 

Men jag känner mig gammal och trött. Märk väl: jag är inte ute med håven. Så att någon vänlig själ ska känna sig tvungen att protestera: "Men du som är så pigg och spänstig för din ålder!" (hm). 

Mina sekundärnarcissistiska behov pockar inte längre på tillfredsställelse. Inte enbart positivt. Ty var hämta energi när behovet av att bekräftas svalnat? Denne grårygg söker inte sin flock, i likhet med Enslingen på Österlen.

I fjärran Vesterhavet som sträcker sig bort mot horisonten. Vågorna skänker ett evighetsperspektiv som gör Ekstrand lugn till sinnet och förtröstansfull. 

Föraning om en väntande himmel. Nära marken förbifarande moln förstärker detta. 

Lundberg skulle förstå exakt vad jag försöker säga. Utan att jag ordar så mycket mer om det. Jag låter honom få sätta punkt för denna sinnesstämningsrapport: "Guds tystnad är inte detsamma som hans frånvaro." 

* Bla i denna avis: https://www.st.nu/2016-08-26/han-fyller-tvattmaskinen-och-tanker-pa-holderlin